Solidaritet är starkare än repression!

Sett över tid så har det politiska klimatet i Belarus alltsedan Aleksandr Lukasjenkas maktillträde varit tilltagande auktoritärt. För närvarande är repressionen värre än någonsin. Samtidigt har utvecklingen varit mer cyklisk än linjär och pendlat mellan relativ avspänning och repression. I samband med val tilltar förtrycket alltid.

Den förra stora vågen av repression i Belarus följde på protester mot valfusket i presidentvalet 2010. Regimen, som tycks sakna andra redskap för att bemöta folkligt missnöje, svarade enligt gängse mönster med våld, hot och massarresteringar. Idag, för exakt 11 år sedan, den 4 augusti 2011 greps Människorättscentret Vjasnas ordförande Ales Bjaljatski och dömdes till ett långt fängelsestraff i en politiskt motiverad rättsprocess. Sedan dess har den 4 augusti i människorättskretsar blivit till en dag för solidaritet med fokus på civllsamhället i Belarus.

För att riktigt förstå kopplingen behövs en kort rekapitulation kring rättssaken mot Ales. Polska och litauiska myndigheter hade lämnat ut bankuppgifter – på officiell begäran från Belarus, som använde sig av internationella avtal kring gränsöverskridande ekonomisk brottslighet för att komma åt regimkritiker. Det saknades tyvärr tydliga rutiner där för att undvika denna typ av missbruk från auktoritära regimer sida.

Bland de namn som belarusiska myndigheter begärde information om fanns flera av Människorättscentret Vjasnas företrädare, bland annat Ales. Information om konton med projektmedel knutna till verksamheten exponerades för den belarusiska säkerhetstjänsten och i Ales fall var summan dessvärre tillräckligt hög för att det enligt belarusisk lag kunde räknas som undanhållande av skattepliktiga medel. Försummelsen ledde till en smutskastningskampanj i belarusiska statsmedier och till tre och ett halvt år i fängelse för skattebrott.

Det hör till saken att människorättscentret Vjasna tvingades gå under jorden redan 2003. Som ett led i myndigheternas försök att bekämpa oönskade organisationer fick organisationen sin officiella registrering indragen. I Belarus innebär det i praktiken en kriminalisering av verksamheten. Utan registrering är banksystemen stängda för organisationen i fråga och det går inte heller att betala skatter och avgifter enligt gängse regelverk. Vjasna har vid upprepade tillfällen försökt att omregistrera organisationen – en utdragen och arbetskrävande process – men utan framgång.

När myndigheter i Belarus likviderar en organisation är det inte bara omöjligt att följa lagen. Det har länge därtill varit ett direkt brott att verka inom ramen för en icke registrerad organisation. Paragraf 193.1 i den belarusiska brottsbalken stipulerar straffrättsligt ansvar med upp till två år i fängelse för den typen av överträdelse.

Denna hårt kritiserade lagparagraf harmonierar illa med de internationella konventioner om medborgerliga och politiska rättigheter som Belarus undertecknat och lagen – som ofta användes som varning men sällan omsattes i regelrätta straff – avskaffades 2018, i ett försök att stävja internationell kritik. I slutet av december 2021 återinfördes den dock igen som ett led i regimens förnyade attacker mot det oberoende civila samhället i Belarus.

Ales Bjaljatski blev snart en internationellt uppmärksammad politisk fånge, inte minst tack vare internationella solidaritetsaktioner. Domen mot honom var så uppenbart kopplad till hans viktiga arbete som människorättsförsvarare och synliggjorde både den bristande föreningsfriheten i Belarus och civilsamhällesaktivisters utsatthet. På något sätt lyckades han vid sidan av det arbete han var tvungen att utföra i fängelset upprätthålla en relativt omfattande korrespondens med människor på utsidan. Och det var inte sällan som Ales lugnande och tröstande ord fungerade som ett stöd för människor utanför fängelset, snarare än tvärtom.

Ett led i det internationella solidaritetsarbetet var att utse dagen för Ales gripande till en internationell dag för solidaritet med det belarusiska civilsamhället. Nu, elva år senare, är denna solidaritet mer betydelsefull än någonsin. Ales Bjaljatski är sedan ett drygt år tillbaka frihetsberövad igen, och väntar på en ny politiskt motiverad rättegång. Ytterligare fyra av Ales kollegor är häktade och två har redan dömts till fleråriga fängelsestraff.

Historien upprepar sig, i större skala, otäckare och mörkare.  

Vjasnas fängslade medarbetare

Vjasnas sju fängslade medarbetare hör till de nära 1300 registrerade politiska fångarna i Belarus idag. Nya tillkommer fortfarande närmast på daglig basis och än idag är det de fredliga protesterna i samband med de förfuskade presidentvalet 2020 som motiverar den politiska förföljelsen. Häktningstiderna är som regel mycket långa och transparensen i rättsärendena är genomgående låg – på gränsen till obefintlig. Rättegångar hålls inför lyckta dörrar och försvarsadvokater är ofta belagda med yppandeförbud. Korrespondensen med de frihetsberövade begränsas och insynen i förhållandena på landets anstalter minimal. Vittnesmålen om tortyr och omänskliga förhållanden, i synnerhet gällande politiska fall är många. Den offentliga informationen om politiskt motiverade rättsärenden är samtidigt som regel begränsad till de anklagelsepunkter som riktas mot de åtalade och den dom som så småningom fastställs.

Ales frihetsberövades den 14 juli 2021, en särskilt mörk dag för den belarusiska demokratirörelsen. En våg av koordinerade husrannsakningar och gripanden svepte över landet. Främsta måltavlor var denna dag människorättsförsvarare, det belarusiska journalistförbundet (BAZj) och oberoende fackföreningar. Människorättscentret Vjasnas lokaler i Minsk och i regionerna genomsöktes och en rad centrala och lokala representanter för organisationen plockades in för förhör. Förutom Ales är Vjasnas jurister Valjantsin Stefanovitj och Uladzimir Labkovitj fortsatt häktade sedan denna svarta onsdag.

Regimen har tagit landet som gisslan. Cynismen och principlösheten i det system som etablerats i Belarus är nära nog gränslös. Aljaksandr Lukasjenka och hans närmaste är besatta av makt och beredda att beröva engagerade belarusier – till övervägande del unga – frihet, liv, hälsa och framtid för att avskräcka och passivisera övrig befolkning. Sedan den 24 februari står det klart att ett direkt stöd till Rysslands krig mot Ukraina, med det ofattbara lidande i form av död och förödelse som följt i dess spår, är ett pris man är redo att betala för att säkra sina egna positioner.

Under den tid som passerat sedan demonstrationerna hösten 2020 ebbade ut i Belarus och repressionen eskalerade har fler än 800 organisationer antingen tvångslikviderats eller självmant avvecklats på grund av den rådande situationen. Många av dem som har varit verksamma inom det civila samhället har därtill sett sig nödda att lämna Belarus. Det gäller inte minst många av Vjasnas lokalt och centralt aktiva som tveklöst hade gått samma öde som sina fängslade kollegor tillmötes om de hade valt att stanna.

Därtill har kriget och den tilltagande polariseringen i världen på olika vis bidragit till ytterligare isolering av det belarusiska civilsamhället. Kriget i Ukraina har av naturliga skäl åter försatt Belarus i medieskugga. Den uppmärksamhet som ännu fördelas dit är inte sällan kopplad till landets roll som ”med-agressor”. Det är inte längre fredliga demonstranter i modig kamp mot den auktoritära våldsapparaten vi associerar namnet Belarus med utan en regim som är involverad i en blodig konflikt. Den tilltagande isoleringen blir till en dubbel isolering för den demokratirörelse som ännu är kvar i landet. Och för dem som frihetsberövats växer sig muren än högre.    

Det är lätt och mänskligt att misströsta, att sänka blicken, att välja att fokusera på något ljusare än den tillsynes förlorade frihetskampen i Belarus. Eller på något mörkare som samtidigt är betydligt svårare att blunda för – lidandet i spåren av Rysslands förbrytelser i Ukraina.

Märkligt nog kan man faktiskt få både energi och hopp genom att just vända blicken mot Belarus, trots allt – mitt i allt mörker. Utmaningarna är enorma, och demokratirörelsen är både sargad och splittrad. Men, spåren av den energi och den självorganisering som kännetecknade de kollektiva och beundransvärt kreativa protesterna 2020 är inte utraderade. Det civila samhället har omgrupperats och verkar i nya former. En del likviderade organisationer har lyckats registrera sig under nya namn och i nya regioner. För många handlar det om att verka i en slags hybridstruktur med personer både i och utanför landets gränser. Arbetet på marken, som att samla information, bevaka rättsprocesser och kanalisera resurser görs i landet medan den verksamhet som vore alltför riskfylld där, som att sprida information och koordinera insatser görs av kollegor i exil.

Att repressionen i Belarus är på så höga nivåer speglar dessutom det faktum att regimen bedömer den som nödvändig, att kontrollen annars skulle riskera att gå förlorad. Det kan det vara värt att påminna sig om. Det är en svår tanke att hålla i huvudet men utvecklingen går bakåt för att den går framåt. Det ökande förtrycket är ett svar på att fler börjat kräva att deras rättigheter respekteras och ifrågasätta korrupta ledares illegitima anspråk på makt och resurser. Detsamma kan förstås sägas om Ryssland.

Det kommer inte heller att gå att upprätthålla rådande repression i evighet – det har i alla fall inte ett land som Belarus råd med. Pendeln kommer förr eller senare att svänga tillbaka, och det kan skapa öppningar för en utveckling som är svår att se idag. Allt i regionen hänger nära samman, utvecklingen i Ryssland och utgången av kriget kommer även att ha avgörande inverkan på situationen i Belarus. Och tvärtom. Rysslands krigföring är samtidigt det totalitära svaret på det ukrainska folkets vägran att underordna sig Moskvas intressen. Ett Ukraina, eller ett Belarus för den delen, som framgångsrikt går sin egen väg riskerar att inspirera Rysslands breda folklager att vilja prova samma sak.

Regimen i Belarus förstår detta och har börjat kasta ut trevare kring förnyad dialog med Väst och försöker åter, om än halvhjärtat – och i dagsläget föga övertygande, att åter lansera sig som en möjlig plattform för dialog mellan krigets parter. Det finns få rationella skäl att vara överdrivet optimistisk i dagsläget, men vill vi ändå behålla hoppet om en ljusare framtid så måste vi fortsätta att se och stödja dem som ännu kämpar för ett öppnare, grönare, tolerantare och mer demokratiskt Belarus.

Dessa krafter står alltjämt främst att finna i landets oberoende civila samhälle. Därför måste vi fortsätta att stödja dem och så gott vi kan försöka trygga nödvändiga förutsättningar för att de skall kunna fortsätta sitt viktiga arbete – trots alla svåra utmaningar de står inför. Deras sak, precis som Ukrainas, och det demokratiska Rysslands, är faktiskt också vår. Om dessa krafter ger upp så kommer världen att bli en betydligt osäkrare och obehagligare plats även för oss.

Så därför, gör någonting för det belarusiska civilsamhället idag! Dela den här posten i sociala medier! Skriv ett brev till Vjasnas fängslade medarbetare! Skriv till en politiker nu inför valet och påminn om vikten av att fortsätta stödja den belarusiska demokratirörelsen. Skänk ett bidrag till Östgruppen så att vi kan fortsätta vårt arbete för att stödja mänskliga rättigheter i Belarus!

Solidaritet är starkare än repression!

Läs mer om förföljelserna av Vjasna, deras sju fängslade medarbetare och om hur du kan stödja dem här på organisationens kampanjsida: https://freeviasna.org/en.