Skriv till våra fängslade belarusiska vänner!

Ni som följer nyhetsflödet vet att situationen i Belarus är svår. Sedan massprotesterna mot valfusket ebbade ut har regimen skruvat upp repressionen i landet till nya nivåer. Under sommaren har fler journalister, människorättsförsvarare och aktivister fängslats. En lång rad oberoende massmedier och civilsamhällesorganisationer har likviderats.

Antalet politiska fångar är i skrivande stund uppe i 649 st. Och de domar som nu faller tätt mot alla som regimen uppfattar som nyckelpersoner i demokratirörelsen är som regel också mycket hårda. Det tycks inte finnas någon plan för att bemöta det utbredda missnöjet, annat än genom att i vanlig ordning skrämma till tystnad. Och eftersom protesterna varit mer omfattande än tidigare är repressionen det också. I många fall finns det även tydliga inslag av hämnd mot dem som anses ha underminerat det auktoritära styret.

Människorättsförsvarare och oberoende journalister hör till de grupper som uppfattas som hot mot den rådande ordningen. Aktionerna mot dem har varit både riktade och samordnade under denna eskalerande kris. Det uppenbara målet är förstås att stoppa fortsatt verksamhet och att samla material för att producera formella underlag för fällande domar. Politiskt motiverade processer handlar inte om att undersöka ifall något brott har begåtts utan om vilket brott föremålet för utredningen har gjort sig skyldig till. Och lagstiftningen har under åren utökats med paragrafer som underlättar detta arbete.

Många av våra vänner i Belarus har sett sig tvungna att lämna landet efter att säkerhetstjänsten har genomsökt deras hem och arbetsplatser, plockat in dem till förhör och inlett förundersökningar mot dem. Det är kanske överflödigt att påpeka men det handlar om brottsanklagelser knutna till deras fullt legitima verksamhet. Några har misshandlats och fått sina hem och arbetsplatser ödelagda under dessa husrannsakningar. Andra har, medvetna om riskerna, ändå valt att stanna kvar i landet, eller belagts med reseförbud som betyder att de under utredningens gång enligt lag är förhindrade att lämna landet.

Fyra personer knutna till människorättscentret Vjasna har suttit häktade under många månader. För ett par av dem närmar det sig nu ett år. Två av dessa, Tatsiana Lasitsa och Andrej Tjapjuk, är volontärer och en tredje, Marfa Rabkova, är samordnare för volontärverksamheten i Minsk. Den fjärde, Leanid Sudalenka, sitter häktad med anledning av att han öppet har förmedlat insamlade medel för att bekosta böter och rättshjälp för dem som på olika sätt drabbats av repressionen.

Den 14:e juli genomförde myndigheterna ett landsomfattande nedslag mot Vjasnas medarbetare och kontor. Några kvarhölls efter förhör men släpptes efter en tid i arresten. Tre personer ur organisationens ledning, Ales Bjaljatski, Valjantsin Stefanovitj och Uladzimir Labkovitj sitter fortfarande frihetsberövade. Vjasnas ordförande Ales tilldelades Right Livelyhood Award under en ceremoni i Stockholm så sent som i höstas. Det hör till saken att han redan har avtjänat ett långt fängelsestraff som politisk fånge. Alla tre har genom åren varit återkommande gäster på våra seminarier här.

De fängslade Vjasnamedarbetarna.

Situationen för dem som häktas i politiska ärenden är ofta mycket svår. De får inga madrasser till de kalla stålramssängar de tilldelas, om de ens får en egen säng. Det beror inte på brist utan är en del av den behandling de ordineras. Paket från anhöriga förmedlas inte. Eftersom det i Belarus förutsätts att anhöriga förser intagna med förbrukningsartiklar och annat betyder det att de oftast saknar tillgång till enkla saker som tandborste, tandkräm och andra hygienartiklar. Liksom till de mediciner man kanske är i behov av. Cellerna är överfulla och de som lyckas somna väcks ofta upprepade gånger under nätterna.

Det är lätt att känna sig uppgiven inför allt detta. Regimen väjer inte för att ödelägga liv för att säkra sin maktposition och det finns inga tydliga medel för oss i omvärlden att stoppa det med.

Men, det finns ändå viktiga saker vi kan göra, vilket vi behöver påminna oss själva om med jämna mellanrum. Till att börja med, vi behöver behålla fokus på det som sker, och uppmärksamma det på olika sätt. Det gäller på alla nivåer – politiker, medier och medmänniskor. Vi i civilsamhället här ser det som vår särskilda uppgift att sprida kunskap om det som sker med civilsamhället där. Och på så vis underlätta för alla intresserade att förstå vad som händer.

Nästa steg är att också reagera på det som sker – i förlängningen hoppas vi att uppmärksamheten skall väcka just reaktioner. Och att dessa reaktioner – med ett visst mått av ansträngning – kan kanaliseras, så att de lyfter från vår omedelbara närhet och landar någonstans där de kan göra ett avtryck. Det speciella med vår tid är ju att redskapen för att ge våra reaktioner vingar har blivit så många.

Vi vet exempelvis – eftersom vi har talat med många som har befunnit sig i den situationen – att det betyder mycket för den frihetsberövade att förstå att det finns människor därute som bryr sig om dem. Det bryter känslan av isolering, ger styrka och gör det lättare att uthärda den svåra situation man befinner sig i. Alla brev och vykort som skickas kommer inte fram till adressaten. Det kan ingå i den psykiska press man utsätter den intagna för – att skära dessa band med omvärlden. En del korrespondens fastnar också i censuren, det är en svår balansgång och går inte bestämt säga vad som går bra och vad som inte riktigt gör sig om man vill passera den tröskeln. Det finns i alla fall inte reglerat i några offentliga dokument och är säkert i alla fall delvis beroende av vem som råkar sitta på det passet för dagen.

Ett brev till en politisk fånge har dessutom även indirekta adressater. Att en intern får post utifrån, kanske till och med från andra länder, ger administrationen på anstalten en signal om att det finns människor därute som bryr sig om vad som sker där. Om en hälsning inte når längre än till den (administrationen) så har det budskapen därför ändå gått fram. Handlingen att skriva till personen ifråga är av den anledningen meningsfull oavsett om det du skrivit når fram till den primära adressaten, vilket kan vara bra att komma ihåg.

Vad vi förstår så är det dock sällan hälsningar skrivna på andra språk än ryska eller belarusiska kommer fram. Konsultera Google översätt, en språkkunnig bekant, eller använd någon av de färdiga texter som du hittar på Vjasnas utmärkta sida om att skriva till politiska fångar. Det finns även en intressant sajt, pisma v kletochku (vilket betyder ”brev till cellen”), där du kan ladda upp hälsningar (inklusive bilder för den som önskar) till politiska fångar digitalt. Dessa skickas sedan till den person som du valt att skicka texten till. Skriver du på engelska kommer du också att få hjälp att få texten översatt innan den postas. Du är såklart även välkommen att kontakta oss om du vill ha språkhjälp.

Att skriva till politiska fångar gör även saker med oss själva. När vi letar adresser, tar del av fakta och sätter oss ned för att nedteckna några ord så börjar även en inre process, eftersom vi mer påtagligt börjar sätta oss in deras situation. Det går liksom inte att undvika. Och plötsligt skriver vi inte bara för deras skull, utan lika mycket för vår egen. Vi får ett utlopp för ett eget växande engagemang och känner oss samtidigt mindre maktlösa. Det står med ens klart att denna mikrohandling verkligen betyder något, både för oss själva och för dem vi skriver till.

Medan vi gemensamt funderar vidare på vad mer vi kan göra så ta dig tid några minuter och skriv en hälsning du med. När du hittar ro och tid, ta fram papper och penna och sätt dig ned och skriv en rad. Om någonting du gjort, tänkt på, läst eller känt. Det kan vara lite svårt att komma på vad man skall skriva till någon man kanske aldrig har mött, men det viktiga här är att visa att man tänker på dem och det visar man ju genom handlingen i sig. Så låt inte prestationskrav komma i vägen! Börja skriv bara. Eller teckna något. Eller skicka en bild…

Adresser till, och information om (klicka länk ”statement on the status…”), fängslade Vjasnamedarbetare hittar du här:

Ales Bjaljatski

Uladzimir Labkovitj

Tatsiana Lasitsa

Marfa Rabkova

Valjantsin Stefanovitj

Leanid Sudalenka

Andrej Tjapjuk

Beställ blankett för autogirobetalning

Fyll i formuläret nedan. Vi skickar dig då en blankett som du fyller i och skickar tillbaka i ett frankerat svarsbrev. I formulärets meddelanderuta här nedanför kan du ställa frågor, lämna ytterligare upplysningar eller skicka en hälsning, om du vill.