Blogginlägget nedan är en recension av Martin Ugglas nya bok: LUKASJENKAS LAND – Makten, motståndet & hoppet, Ordfront, 2024, 263 s. + 12 s. Noter och referenser. (Förlagets info om boken hittar du här!). Recensent: Lars-Erik Öller – engagerad medlem och tidigare styrelseledamot i Östguppen.
När jag hade läst boken gick jag tillbaka till dess rubrik. Är den inte en motsägelse till innehållet? Lukasjenka har inte vunnit ett enda hederligt val. Belarus ägs av sitt folk, liksom Sverige av dess folk, inte av en tjyv.
Författaren beskriver diktatorn som en ockupant. Inte svårt att hålla med. Han har inte tvekat inför de mest avskyvärda folkrättsbrott: mord, tortyr, ohyggliga fängelsestraff, lögner och bedrägerier, ja det är svårt att hitta någon vidrighet han inte gjort sig skyldig till i sin rädsla att förlora sin makt.
Bokens utgivning ligger också väl i tiden. Dels har Belarus hamnat i skuggan av kriget i Ukraina. Dels har filmen “Motherland” nyligen haft premiär.
Man glömmer lätt att förtrycket fortsätter som förut. Bokens undertitlel: makten, motståndet & hoppet är lika aktuella idag som år 2020. Men det författaren lyfter fram är att situationen är helt förändrad sedan dess. Folket har utvecklat en ny solidaritet i sitt passiva motstånd mot förtrycket.
Bokens budskap: Hoppet lever kvar, starkare nu än någonsin! Det personifieras i Lukasjenkas motpol i denna nästan klassiska beskrivning av skurken och hjälten. Hjälten: Ales Bjaljatski, frontfiguren i frihetsrörelsen Viasna (vår). Han sitter i fängelse. En mottagare av Nobels fredspris.
Ser man på Ryssland, Ukraina och Belarus ur ett fågelperspektiv är det ingen tvekan om att Putin och hans KGB-gäng hela tiden velat återupprätta det sovjetiska, eller det tsarryska imperiet, där detta triumvirat av folk skulle utgöra kärnan, visserligen helt dominerat av Kreml.
Putin ser Belarus som en pionjär. Landet bevarade i mycket den gamla planekonomin, det ryska språket dominanta ställning, ja t.o.m. den kitschiga flaggan. Man gitte inte ens byta namn på osäkerhets-, förlåt, säkerhetspolisens namn, det som i Ryssland numera heter FSB, men som i grunden inte förändrats sedan den under tsartiden hette Ohranan. Många namnbyten. Kärt barn osv.
Läsaren kanske, som jag, har följt med rapporteringen från Belarus och väntar sig föga nytt av boken. Icke så! Mycket är bekant, men långt ifrån allt. Ingen kan så mycket om Belarus som Martin Uggla.
Hur många kände till att diktatorns mor mjölkade kossor på en kolchos? Att hon fått sonen utom äktenskapet och att hon blivit slagen i sonens åsyn? En psykolog kunde kanske förklara hans bestialiska agerande som en hämnd på allt och alla för detta trauma. Men det borde väl snarast ha lett till ett försvar av kvinnans ställning.
Inte alls så! Han omger sig med idel män och låter döma en hjältinna som Maria Kalesnikava till 11 års fängelse! Hon rev sönder sitt pass när KGB försökte landsförvisa henne. Ett straff som för svenska medborgare avskaffades år 1864.
Boken är mycket väl skriven och skulle med sin notapparat lämpa sig som studielitteratur. Den borde översättas till engelska och kunde då bli en uppföljare till Andrew Wilsons: Belarus – The last European dictatorship, Yale University Press, 2011.
Lars-Erik Öller
Ales Bjaljatski, porträtterad av Lars-Erik Öller