”Hur mår det ryska civilsamhället?” var titeln för ett panelsamtal som Blankspot och Östgruppen arrangerade tillsammans i slutet av maj. Spoiler: Dåligt, men det finns glimtar av hopp.
När Blankspots Rasmus Canbäck samtalade med Östgruppens Phillipp Galtsov och Vesnas Timofej Martynenko, bägge två ryska aktivister numera bosatta i Sverige, presenterades en mörk bild av läget i Ryssland. Många ryska demokratiaktivister har lämnat Ryssland, människor som protesterar mot kriget grips direkt, oppositionella döms till långa fängelsestraff på politiskt motiverade grunder, oberoende sajter fortsätter blockeras och flera människorättsorganisationer har stängts ner av myndigheterna.
Enligt paneldeltagarna kan det ryska civilsamhället idag karaktäriseras som en samling modiga individer som kämpar i enormt stark motvind. Organiserade föreningar upplöses av myndigheterna med hjälp av olika lagar eller flyttar utomlands för att kunna fortsätta verka. Enligt Timofej mår många demokratiaktivister psykiskt dåligt, de lever med ständig medvetenhet att repressionen kan drabba dem närsomhelst och känner sig mycket ensamma. Många är utmattade och det råder en utbredd känsla av hopplöshet: oavsett hur hårt man jobbar så kommer inte kriget ta slut och inget man gör förefaller spela någon roll. Trots det fortsätter man att kämpa. Philipp lyfte just det faktum att så många ändå stannat kvar i Ryssland och försöker fortsätta att verka trots de enorma risker som man utsätter sig för som något som inger hopp. Lägg därtill att det tillkommit många nya aktivister som vill engagera sig och nya initiativ som dragit till sig många människor och som verkar på ett nytt och annorlunda sätt än de ”gamla” organisationerna: här nämndes exempelvis det feministiska antikrigsmotståndet som vi skrivit om tidigare, och organisationer som hjälper mobiliserade såsom Idite Lesom. Philipp poängterade att det ryska civilsamhället verkligen befinner sig i en svår sits men också att det pågår en förändring och att civilsamhället på intet sätt försvunnit eller gått under. Många som lämnat landet fortsätter att verka från utlandet där de kan vara friare och i vissa fall även kan ha lättare att verka, som till exempel de som försöker stötta mobiliserade som flytt. En annan hoppingivande detalj som Philipp noterat var att de människorättsförsvarare som lämnat landet och de som stannat kvar fortsätter att behålla kontakten med varandra och ofta hittar kreativa vägar att verka tillsammans.
En annan viktig kraft som trätt fram efter invasionen i februari förra året och nu blivit en av de främsta antikrigsinitiativen är just ungdomsrörelsen Vesna som Timofej representerar. Han berättade att man direkt beslutat sig för att helt och hållet fokusera på motståndet mot kriget och att man under invasionens första månader framgångsrikt organiserade ryssar genom gatuprotester. Detta blev dock allt svårare med tiden: priset för de som protesterade blev för högt och förlorade sin mening. Man pausade därför sina gatuprotester och gjorde om dem till ett hybridformat med långsiktigt mål som fortsätter än idag; gatukonst, aktioner, utdelning av flygblad, upplysningsarbete mm. Timofej lyfter att protesterna i Ryssland idag är mycket decentraliserade och enligt Vesnas statistisk har människor som är kopplade till Vesna genomfört protestaktioner i 140 ryska städer. Timofej menar att människor utanför Ryssland ofta bär på en bild av att ryssar inte protesterar på kriget, men att den bilden är felaktig och att motståndet enbart bytt format. Timofej nämner att det finns undersökningar som visar att stödet för kriget i själva verket är lågt bland den ryska befolkningen och att det finns flera förklaringar till människors olika förhållningssätt till kriget.
Vad gäller just Vesna, så har dess aktivister varit mycket utsatta för repression. Vesna stämplades tidigare som en extremistisk organisation (!), och bara veckor efter att vi genomfört panelsamtalet väcktes drakoniska åtal mot Timofejs kollegor i Vesna som nu riskerar mångåriga fängelsestraff för deras kamp mot kriget och för demokratin i Ryssland. Timofej själv fördes nyligen upp på en lista över efterlysta i Ryssland.
På frågan om vad man kan göra från svenskt håll kommer svaret snabbt från Philipp att mycket handlar om att sprida information om repressionen, om olika initiativ, och att berätta att det finns ryssar som fortsätter verka, som kämpar för en bättre framtid och som representerat fundamentalt andra värden än de som Kreml står för. Dessa behöver vårt fortsatta stöd, såväl moraliskt som finansiellt. Andra förslag som nämndes var att skriva brev till politiska fångar och att upprätthålla kontakter med ryssar man känner, då många känner sig isolerade från omvärlden. Även frågan om visum lyftes, såväl humanitära visum för ryska aktivister som en europeisk skyddsmekanism för ryska män som inte vill strida i Ukraina.
Just frågan om hur vi i Europa väljer att se på ryssar och det sätt på vi talar om dem lyftes som en fråga av yttersta vikt. De aktivister som är kvar i Ryssland tar enorma risker i sin kamp för en bättre värld – något som få av oss här i trygga Sverige ens kan föreställa oss vad det innebär, och vill vi att fler ska ta ställning så är det viktigt att inte skuldbelägga alla ryssar och anklaga dem för passivitet utan att istället uppmuntra ett engagemang och visa att vi stöttar dem.
Timofej fyllde i att vi måste minnas att många ryssar saknar både erfarenheter av och basala kunskaper i demokrati. Detta gäller såväl hur man bedriver och bygger ett civilt engagemang som avsaknaden av möjligheter att engagera sig på ett enkelt sätt. Här menade han att det finns en viktig uppgift för Vesna och andra som vill nå ut till den breda allmänheten: att stötta människor att bli medborgare, utbilda i demokratiska grundprinciper och ett samhälleligt engagemang. Det är viktigt att börja smått så att människor känner att det man gör är hanterbart och enkelt för någon som inte varit engagerad tidigare; såsom till exempel att starta en namninsamling, hur man skriver ett brev till en tjänstemän osv, för att på det sättet ge människor erfarenheter av att delta i samhällslivet och vänja dem vid mindre aktioner och uppmuntra deras initiativ.
Under kvällen ställdes också en publikfråga om självkritik: Kan oppositionen i Ryssland ha gjort något fel som bidragit till att vi hamnat där vi hamnat? Ja, det finns många anledningar till självkritik, svarade Philipp, och menade att en viktig del är att sociala frågor och människor levnadsvillkor inte har lyfts i tillräckligt hög grad. Dessutom har det funnits ideologiska skillnader och politiska ambitioner som lett till många uppslitande gräl inom oppositionen, i kombination med en syn på sig själva som varande lite förmer än andra, vilket gjort att förtroendet för den demokratiska oppositionen varit svagt i Ryssland. Få inom oppositionen har dock velat vara självkritiska, även efter krigsutbrottet, avslutade Philipp. Detta höll dock inte Timofej helt och hållet med om, utan menade att man också måste ta i beaktande hur hårt motarbetade oppositionen varit och regimens ihärdiga arbete med att svartmåla dem och förhindra dem att nå ut. Idag ser han dock att den demokratiska oppositionen begår många misstag. Timofej menar att många oppositionella befinner sig alltför långt från vanligt folk, är för radikala och att människor i Ryssland inte är redo för deras budskap. Han ser att det finns en ovilja att associeras med det ryska folket och landet som är skadlig och liknar det vid att det byggts upp en symbolisk och emotionell mur mellan oppositionella och vanligt folk. Splittringen är enorm, men på något sätt måste man överkomma den.
Kvällen avslutades med frågan om hur panellisterna tror att situationen i Ryssland ser ut om fem år. Timofej konstaterade att det är svårt att känna hopp inför framtiden. Han tror inte att regimen kommer falla om än kriget tar slut eller om det blir en frusen konflikt. Prognosen som målades upp var att emigrationen av aktivister kommer fortsätta och att det kommer uppstå ett tillstånd av stagnation. ”Jag kan inte förstå hur mitt drömscenario om ett liberalt europeiskt land ska kunna slå in” konstaterade han. Det man dock kan hoppas på – och verka för att skapa – är en bred demokratisk rörelse underifrån, men även det är svårt att hoppas alltför mycket på med tanke på hur atomiserat och passiviserat samhället är, tillade han. Lägg därtill att de ledande oppositionsföreträdarna ännu inte söker kontakt med samhället: det för endast ut sin åsikt utan att söka dialog med folket. ”Hur ska man kunna skapa en bred demokratisk rörelse om man inte kan prata med varandra, med folket som man anser sig representera?” avslutade Timofej.
Inte heller Philipp hyste några större förhoppningar om avgörande positiva förändringar inom den närmaste tiden. Människor kommer att radikaliseras i takt med att yttrandefriheten försvinner, när det inte längre finns några möjligheter att uttrycka sin åsikt på ett lagligt sätt längre. Men vi får samtidigt inte förlora hoppet utan måste minnas att vi bedriver en långsiktig kamp. ”Framgång går att nå om vi alla börjar stötta det ryska civilsamhället.” För att skapa en bättre framtid och komma bort från det totala mörker som lägrat sig behöver många fler bidra, inte bara ryska aktörer, avslutar Philipp: Idag brottas vi med många svåra frågeställningar som inte har några enkla svar, men klart är att vi behöver stötta de aktörer som kämpar för demokratisk framtid, delta i kampen, och såklart: fortsätta stödja Ukraina och deras civilsamhälle.
Vill du delta i den kampen? Gå med i Östgruppen och stötta civilsamhället i de länder vi jobbar med! Läs mer här och här