Samtidigt i Minsk…

Av Jon Fridholm
Arbetar med information och säkerhetsfrågor på Östgruppen. Jon har länge följt utvecklingen i Belarus, Ryssland och Ukraina.

Rättegångsförhandlingarna mot människorättscentret Vjasnas ledande representanter har snart pågått i en månad. Fredspristagaren Ales Bjaljatski och hans kollegor Valjantsin Stefanovitj och Uladzimir Labkovitj är anklagade för att ha finansierat aktiviteter som allvarligt stört den allmänna ordningen genom insmugglade kontanta medel. De riskerar att dömas till upp till 12 års fängelse om de förklaras skyldiga. Och i politiska ärenden som detta är förhandlingarna i rättssalen knappast avgörande för utgången. De tre har suttit häktade sedan den 14 juli 2021. En fjärde medarbetare, Zmitser Salaujeu, är medåtalad men deltar inte fysiskt i rättegången eftersom han har lämnat landet.

En tid efter gripandena framkom att de häktats som misstänkta för skattebrott. I Belarus är det inte ovanligt att man grips på oklara grunder och att brottsmisstankarna förtydligas först senare. Även mål i ett politiserat rättsväsende behöver formella grunder för att rättfärdigas inför allmänheten. Folk grips först och sedan tänjer åklagarsidan information utvunnen från beslagtagna mobiltelefoner, material från husrannsakan och förhör tills det räcker för att bygga ett brottsmål. Efter 14 månaders utredning för skattebrott byttes dock brottsrubriceringarna i detta fall ut mot de nu aktuella ”grövre” brotten, med högre straffvärden. I samband med det ströks också misstankarna om skattebrott som åklagarsidan arbetat med i mer än ett år, vilket illustrerar hur systemet fungerar.

Värt att påminna om är att de handlingar som rättsväsendet betraktar som brottsliga, bara speglar det faktum att Belarus inte respekterar grundläggande internationella konventioner, till exempel om mötes- och föreningsfrihet. Det har länge varit omöjligt för oberoende civilsamhällesorganisationer som misshagar regimen att bedriva verksamhet i organiserad form utan att samtidigt begå formella lagöverträdelser. Men medan repressalier och myndighetstrakasserier av olika slag var ett vardagligt inslag hörde långa fängelsestraff länge till ovanligheten. Ales Bjaljatski, som redan har avtjänat ett flerårigt fängelsestraff som internationellt erkänd politisk fånge, hör själv till undantagen.

Nu är verkligheten en annan. Målet mot Vjasnas representanter är bara ett i en makaber mängd politiskt motiverade ärenden. Antalet kända politiska fångar närmar sig 1500 och siffran fortsätter att stiga. Säkerhetstjänsten som förr brukade nöja sig med att demonstrativt filma protester i avskräckande syfte har köpt in modern avancerad mjukvara som processar stora mängder data. Genom digitalt bildmaterial, inklusive kommersiella aktörers bildbanker, fastställs nu nya identiteter på deltagare i massdemonstrationerna hösten 2020 löpande.

Nya domar faller varje dag. Brottsanklagelserna handlar – utöver om deltagande i otillåtna massaktioner – ofta om småsaker som delningar och kommentarer i sociala medier eller ärekränkning och förtal mot Lukasjenka. Diffusa anklagelser om spridande av hat, olydnad, hot eller våld mot tjänsteman eller polis är också vanliga. Det handlar om brott som begåtts under gripanden eller i förhör utan andra vittnen än just dessa ”brottsoffer”. Och straffen – även för de mest obetydliga förseelser, är chockerande hårda.

Allt som associeras med krav på förändring klassas nu som ”extremism” och alla som ger uttryck för missnöje med den rådande ordningen stämplas som ”extremister”. Det handlar om mer än ett utpekande – den lagstiftning som finns för att motverka extremism används nu i praktiken nästan uteslutande för att fängsla och censurera oliktänkande. Personer dömda för extremism kan sedan några månader tillbaka dessutom berövas sitt belarusiska medborgarskap. Den profilerade opposition som tvingats lämna landet kan därmed göras statslös. Signalen till övriga belarusier i exil är att en delning av ”fel” post i sociala medier kan leda till samma sak för dem. Ingen kan undgå lagens långa arm. Många hoppas trots allt på att det skall bli möjligt att återvända om situationen stabiliseras, så hotet kan mycket väl leda till ökad självcensur även bland belarusier i exil. Att det är en dålig idé att försöka nu visar de uppgifter som Vjasna i veckan publicerade – minst ett 50-tal ”återvändare” har arresterats.

Ingen protesterar längre, ingen bär idag heller några symboler för den (extremism-klassade) demokratiska oppositionen. Med undantag för några antikrigsmanifestationer och sabotagen mot den ryska krigsmaktens spårbundna logistiklinjer så har allt synligt motstånd under de senaste två åren raderats från den offentliga miljön. Även hem och digitala miljöer har städats ut. Att ertappas med något som kan uppfattas som regimkritiskt kan få ödesdigra konsekvenser.

Avskräckning och varnande exempel är dock inte nog. Alla som på något sätt kan knytas till de frusna protesterna måste straffas. Och dem som regimen anser vara ansvariga för att människor vågade trotsa repressionens spelregler och som därmed även betraktas som skyldiga till att Lukasjenkas utbredda impopularitet exponerades så tydligt skall sättas dit extra hårt. Dit hör enligt rådande logik journalister, fackföreningsrepresentanter och människorättsförsvarare.

Repression är till för att kännas och alla försök att lindra offrens smärta uppfattas därför som systemhot. Det är förklaringen till förföljelsen av Vjasnas medarbetare. Att bistå med oberoende försvarsadvokater och att distribuera kompensation för utdömda böter är i rättssalen liktydigt med finansiering och organisering av de brott regimen menar att mottagarna har gjort sig skyldiga till. Har kontanta medel brukats utanför banksystemet läggs misstankar om organiserad smuggling till åtalet. Det spelar ingen roll om de utpekade kan knytas till några faktiska transaktioner. Ungefär så.

Transparensen i de flesta rättegångar som hålls är i det närmaste obefintlig. Många är slutna och försvarets advokater är ofta belagda med yppandeförbud. Rättegången mot Vjasna-medarbetarna är öppen, om än inte för alla. Representanter från utländska beskickningar har nekats inträde. De som släpps in i salen kontrolleras dessutom noga och salen är övervakad av kameror och säkerhetspersonal.

Att rapportera om processen är därtill ett högriskprojekt. Efter första dagens förhandlingar greps den ryska frilansande journalisten Jekaterina Jansjina som tagit sig till Minsk för att bevaka rättegången för ryska Memorials räkning. Hon liverapporterade via en Telegram-chat inifrån rättssalen. När hon skulle lämna salen efter att förhandlingarna hade avslutats för dagen fördes hon bort till ett närliggande rum för samtal med säkerhetspersonal. Därifrån eskorterades hon vidare till en polisstation för ytterligare förhör. Efter gripandet finns det inte längre någon som rapporterar direkt från förhandlingarna.

De män som förde bort Jansjina presenterade sig inte. Hon begärde dock att få veta vem det var hon talade med och vad hon var anklagad för. Var hon misstänkt för något brott ville hon ha en advokat innan hon svarade på några frågor. Hon gav inte heller ifrån sig lösenordet till sin mobil på de okända männens begäran. Jansjina menar att hon under hela processen var lugn och samlad. I det protokoll som skrevs över förhören uppgavs hon dock ha varit hotfull och aggressiv. För sin vägran att samarbeta dömdes hon till 15 dagars arrest.

Efter avtjänat straff utvisades Jansjina ur landet och belades med inreseförbud. Det hela resulterade dock i ett antal artiklar och intervjuer efter hennes återvändande till Moskva, i vilka hon utförligt redogör för sina erfarenheter från dessa 15 dygn – vilket kastat ytterligare ljus på de förhållandena som råder på slutna institutioner i Belarus. Och på särbehandlingen av dem som grips av politiska skäl.

Jansjinas rapporterade upplevelser överensstämmer med många tidigare vittnesmål. Upp till femton personer tvingas dela på en cell för fyra. Ett par sjuka och smutsiga personer som häktas av andra skäl, till exempel fylleri eller våldsamheter, tilldelas samma cell för att göra tillvaron ytterligare lite värre för alla, inklusive för de trasiga personer som uttnyttjas på detta cyniska vis eftersom de skulle ha fått en säng med en madrass att sova i om de hade tilldelats en vanlig cell. I celler för ”politiska fall” finns varken madrasser eller kuddar.

Några sover på sängarnas stålribbor, andra på golvet. Oftast i omgångar eftersom det saknas plats för alla att ligga ned samtidigt. Ventilationen är nästan obefintlig. Ibland går personalen med på att låta matluckan stå öppen lite extra för att syresätta luften därinne. Cellen är kall och fuktig, ingen har andra kläder eller ombyten än dem de hade på sig när de greps. Alla blir angripna av vägglöss och insjuknar snabbt eftersom smittor sprider sig omedelbart under de förhållanden som råder. Personlig hygien går inte att upprätthålla. Ljuset är på dygnet runt och under natten avbryts den lilla sömn som går att få av upprepade uppställningar och utfrågningsritualer. Under dagtid får ingen ligga ned i cellen.

Jekaterina Jansjina lovade sina medfångar att hon skulle vittna om de hemska förhållandena därinne och den press de intagna utsätts för när hon frigavs. Det gör hon nu och det ger hennes erfarenheter mening – trots att frihetsberövandet hindrade henne från att fullgöra det uppdrag hon tagit sig till Minsk för. Och hon skulle ha valt att åka, även med vetskap om vad som väntade, hävdar hon

Första fasen i processen mot representanterna för Vjasnas ledning har avslutats. De 284 volymerna med utredningens material, var och en omfattande flera hundra sidor, har nu gåtts igenom i den uppsnabbade takt som rätten har beslutat om. Materialet i sig verkar mest bestå av dokument och vittnesmål som visar att Vjasna på olika sätt har arbetat för att försvara mänskliga rättigheter. En stor del är hämtat direkt från artiklar på organisationens hemsida. Den enda skuggan i detta ärende faller såklart över det system som kriminaliserar detta viktiga arbete.   

Nästa fas handlar om förhör med de åtalade. Det finns få skäl att känna någon större optimism kring utgången i ärendet liksom det finns få skäl till optimism kring situationen i Belarus överlag. Regimen har lierat sig med krigsförbrytarna i Kreml och bränt de broar som trots allt fanns till det demokratiska Väst. Situationen kan snabbt förändras men ytorna för direkt påverkan är för närvarande försvinnande små.

Det som går att göra är att visa offren för repressionen att vi ser dem, stödjer dem och fördömer de brott de utsätts för. Och att samtidigt göra klart för förövarna att vi registrerar och dokumenterar deras brott. Vi kan tillsammans, både själva och genom att påminna våra makthavare om vikten av tydlighet här, på olika sätt signalera att de ansvariga en dag kommer att ställas till svars. Kanske kan det ha en bromsande effekt på någon i det repressiva maskineriet. Under ytan, bakom rädslan, brinner ännu hoppet om demokratisk förändring bland belarusier. Och om ett slut på det ohyggliga lidande som breder ut sig i spåren av repression och krig. Det minsta vi kan göra är att hjälpa till att hålla den lågan levande. För deras skull, och vår. Och, en central del av det handlar om att fortsätta stödja alla de goda krafter, de människorättsförsvarare, journalister och demokratiaktivister som i och utanför Belarus trots allt fortsätter sitt svåra, modiga och målmedvetna arbete.

Zjyvie Belarus!

Rulla till toppen