Denna text ingår i Östgruppens serie korta porträtt av människorättsförsvarare verksamma i våra fokusområden. Vår tanke är att den som läser dessa texter skall få en möjlighet att bekanta sig med människorättsförsvarare i fält och att fokusera på frågor som ligger lite vid sidan av det som träder fram när man följer nyhetsflödet på iöst.nu. Det kan till exempel handla om att söka svar på vilka drivkrafter eller omständigheter som ligger bakom de vägval dessa personer har gjort. Formen är enkel: frågor och svar. Ibland är den person som vi väljer att lyfta fram här aktuell av något särskilt skäl. Ibland inte. I denna post porträtteras:
Aleh Hulak, ordförande i Belarusiska Helsingforskommittén. Organisationen grundades 1995, är Belarus äldsta människorättsorganisation och betraktas jämte Vjasna som en av de två främsta. För en månad sedan tvångslikviderades den likt många andra organisationer av landets Högsta domstol.
Varför blev du människorättsförsvarare? Hur började det?
I de mänskliga rättigheterna fanns sådant som saknades i andra sfärer. Jag är jurist, men i den rena jurisprudensen saknade jag mål som utgick från värderingar. Från början av 90-talet hade jag varit med i ett politiskt parti och var med i valstaberna. Men för mig var partipolitiken alltför präglad av populism, ja rentav bedrägeri. Målet bör inte helga medlen vilket många inom politiken låter det göra. Jag kom till människorättsförsvaret under andra halvan av 90-talet då vårt land återvände till Sovjetunionen och ett auktoritärt system började införas. Människan förvandlades återigen till ett kugghjul.
Nu, efter 25 års försvarande av mänskliga rättigheter, ser jag hur naiv och förenklad vår syn på samhället och dess processer var. Livet visade sig vara mycket mer mångdimensionellt och intressant. Men det var vi var inte ensamma om. Man minns ju tesen om historiens slut? Men ju mer jag lärde mig och ju mer erfarenhet jag fick, desto mer övertygades jag om hur viktiga och nödvändiga de mänskliga rättigheterna är. Det förblev intressant för mig att hålla på med mänskliga rättigheter. Både med det övergripande konceptet – som bygger på människans värde och prioritet – och med de konkreta metoderna och mekanismerna för att förverkliga den idén på livets alla områden.
Vilka frågor arbetar du med i dag och vad vill du uppnå?
Mest intressant är såklart att fördjupa sig i de nutida aspekterna och utmaningarna för mänskliga rättigheter, och hur det hänger ihop med sådant som är viktigt för människor. I första hand ekonomi och säkerhet. På den grundvalen uppstod på sin tid OSSE, Organisationen för samarbete och säkerhet i Europa. Men globala förändringar gör det nödvändigt att hitta en ny balans. Näringslivets utveckling har visat att företagen, affärslivet, i dag är en viktig ”stakeholder” vars inflytande man måste väga in när det gäller mänskliga rättigheter. Det är viktigt att utforma mekanismer för att bjuda in affärslivet bland de mänskliga rättigheternas vänner.
Hur jobbar du för att nå de här resultaten?
För att de mänskliga rättigheterna ska få en fast förankring i vardagen måste man skapa algoritmer och mekanismer för deras införande i all mänsklig verksamhet. Att verka för ett sådant förhållningsätt är verkligen mycket intressant och låter en förstå samhällsprocesserna bättre. Sådana nya områden utvecklar såväl den mer traditionella övervakningen av människorättssituationen och vårt arbete med internationella människorättsmekanismer, som hjälpen till offer för kränkningar, allt sådant som Belarusiska Helsingforskommittén ägnar sig åt och delvis då tillsammans med andra nationella och internationella samarbetspartners.
Men händelserna de senaste ett och ett halvt åren har medfört hårda justeringar. Belarus har ställts inför en djup människorättskris och rättssystemets kollaps. I fängelse sitter nu våra kollegor, alltså människorättsförsvarare, och även journalister. Därför är vår huvuduppgift nu att reagera på de nya utmaningarna och att hjälpa dem som drabbats, och de är hundratals och tusentals.
Nu tillkom också problemet att Högsta domstolen beslutade att likvidera Belarusiska Helsingforskommittén. Vi anser beslutet vara olagligt men det skapar ytterligare risker för oss.
Vad motiverar dig?
Jag tror att vårt arbete nu behövs mer än någonsin förr. Jag är övertygad om att i dag behövs inte bara akut hjälp till de som drabbats av den urspårade regimen. I dag grundläggs ett nytt land, ett nytt samhälle. En betydande del av samhället har nu sett vart ett system som förnekar mänskliga rättigheter kan leda. Det föder en strävan att skapa ett system för människorna, byggt på mänskliga värderingar. Dessutom är jag övertygad om att detta skapar den tillit som behövs för att genomföra reformer och utveckla ekonomin.