Tamara är en ung aktivist, en av alla dem som fortsätter försvara människors frihet och rättigheter i Putins auktoritära Ryssland. Vi möter henne för ett samtal om att hennes arbete och vad det innebär att stämplas som ”utländsk agent”.
– Stockholm är så avslappnat, säger hon när vi ses i en park, mitt i Stockholm. Hon skrattar åt en av affischerna som hänger i närheten. Någon har ritat en mustasch på en leende Ebba Busch Thor. Hon är förundrad, en sådan satirisk protest vore otänkbar hemma, konstaterar hon.
Tamara arbetar för organisationen Human Rights Center Memorial, den ryska organisationen som tilldelades Nobels fredspris 2022 för sitt arbete att dokumentera och sprida kunskap om övergreppen och brotten som Sovjet begått mot ryska folket. Ryska staten har stämplat organisationen som ”utländsk agent”, och formellt upplöst organisationen. Dess medarbetare riskerar långa fängelsestraff; bara att visa sitt stöd eller förknippas kan innebära hårda straff.
Ryssland har länge använt sig av agentstämpeln för att motarbeta obekväma röster. Lagen skärps hela tiden. Syftet är politiskt, att försvåra arbetet för det ryska civilsamhället. Särskilt efter invasionen i Ukraina utsätts organisationer som inte är styrda av Kreml för stark repression. De ryska myndigheterna registrerar människor som ”utländska agenter” med hänvisning till att de påstås stå ”under utländskt inflytande”. Detta är en gummiparagraf som kan omfatta nästan allt. Minsta politiska uttryck, som att offentligt kommentera politikers beslut eller yttra kritik som kan anses gå emot ”nationella intressen” är grund för statsapparaten att stänga ner en organisation, släcka hemsidor och åtala personer.
En ”utländsk agent” får hela sitt liv kringskuret. En rad olika jobb är förbjudna för hen. Till exempel är personer som stämplats förbjudna att arbeta som tjänstemän någonstans i förvaltning, eller att arbeta med barn. De får inte ordna offentliga aktiviteter och måste regelbundet lämna rapporter om vad de gör.
Tamara är en av dem som sköter arkiven på ett av Memorials regionkontor. Arbetet fortsätter, trots stämplingen.
– Men det är svårt att se resultat, berättar hon. Vi kan inte besöka skolor längre. Sedan i fjol kan vi inte synas offentligt alls.
– Vi döljer oss men fortsätter arbeta, sprida information om träffar och evenemang genom slutna chattar. Till människor vi känner och litar på. Men vi kan inte vidga vårt nätverk eller nå en större publik.
Men säkra kanaler på nätet gör det möjligt att fortsätta finnas. Arbetet är riskfyllt. Inte för hennes själv, påpekar Tamara snabbt, men för ledningen. Föreningens ordförande är en välkänd, offentlig person.
– Alla myndigheter är ute efter honom, säger Tamara och skakar på huvudet. De kommer åtala honom. Men vi fortsätter arbeta, göra saker.
Internationellt är Memorial en välkänd och respekterad försvarare av historiska sanningar och mänskliga rättigheter i Ryssland. Men för många ryssar är organisationen inte lika lätt att ge sitt stöd.
– Vi försöker hitta volontärer genom att ta kontakt i slutna chattar. Folk är medvetna om riskerna, eftersom vi är stämplade som vi är. Men vi får nya volontärer som vill ställa upp och arbeta med våra arkiv. Det är stöd som inte syns utåt. Det verkar numer vara det säkraste sättet att ge stöd till oss.
Media är helt styrt av statsapparaten, därför är det svårt att nå ut med information och fånga upp engagemang genom tidningar och radio. Pressen skriver bara om oss när vi har polisen efter oss, säger Tamara med en suck. Hon ler snett.
Och hon själv, hur hittar hon ork och kraft för att arbeta vidare?
– Det är inte lätt. Sedan början av kriget har jag egentligen inte tänkt alls på mig själv. All energi går åt till att arbeta.
För en tid sedan körde hon helt slut på sig och blev utbränd. Fick en depression. Nu är på väg tillbaka. Men hon är fortfarande skör.För en tid sedan körde hon helt slut på sig och blev utbränd. Fick en depression. Nu är på väg tillbaka. Men hon är fortfarande skör.
– Ibland, säger hon efter en lång tystnad, tänker jag att det är bättre att inte arbeta med det här alls. För det är hopplöst, på sätt och vis.
Men nödvändigt. Och vad är meningen med allt om man ger upp?
– När kriget började förstod ingen hur man skulle fortsätta leva sitt vanliga liv. Hur var det möjligt att leva normalt? Vi behövde kämpa mot så mycket.
Hemma i Ryssland är hon van vid att hela tiden tänka på sin säkerhet. Har hon skyddat sin mobil tillräckligt? Har hon varit försiktig nog med vilka hon träffar? En vän som bara tar en promenad med henne kan plötsligt få problem med myndigheterna.
– Det är inte så att jag ständigt går runt och känner sig otrygg, förklarar hon, men det finns hela tiden en stress som jag aldrig blir av med.
Tamaras föräldrar vet inte vad hon arbetar med. De stöder inte Memorial och skulle ta avstånd från henne om de visste. Inför dem lever hon ett dubbelliv. Ljuger för dem, för att kunna få ha kvar dem som familj.
– Du kan aldrig vara helt ärlig med människor. Det är så regimen arbetar, det är toxiskt. Hela den här auktoritära situationen drar isär familjer.
Hon tror inte situationen i Ryssland kommer ändra sig på länge. En dag kanske, säger hon med en axelryckning. Hon är ung. Numer ställer hon sig ofta frågan vad ska hon göra med sitt liv.
– En dag kommer jag kanske att behöva lämna, säger hon sakligt. Jag vill inte det, verkligen inte.
Men hon förbereder sig redan för den dagen. Steg för steg. Men till den dagen kommer fortsätter hon att arbeta i Memorial.
(Tamara heter egentligen något annat. Av säkerhetsskäl har vi ändrat hennes namn och nämner inte var i Ryssland hon bor och arbetar.)