”Ryssland kan förändras” – Daria, MR-aktivist i Kaliningrad

Under juli publicerar vi här tre intervjuer med personer som varje dag försvarar mänskliga rättigheter i Ryssland. Först ut är Daria, från Kaliningrad, en av grundarna till den feministiska organisationen Feminitiv som bildades 2018 och som sprider information och ger psykologiskt stöd till kvinnor, flickor och HBTQI+-personer.

Daria, vad är din roll i organisationen idag?

– Jag är som en ledare för… tja, allting. [Skrattar] Nej, men jag leder verksamheten men det är inte en traditionell hierarkisk roll, det handlar mer om att jag får vårt arbete att fungera. Skapar funktionella förutsättningar för arbete. För mig handlar ledarskap mer om att försöka hitta vägar framåt för att lyckas genomföra saker.

Vad motiverar dig att fortsätta arbetet? Vad är din vision?

– Du vet, efter den fullskaliga invasionen förlorade jag mitt andra jobb, och jag tappade helt tron på mig själv en tid, tappade tron på vårt arbete på Feminitiv, på det ryska samhället. Men idag ser jag oss som en del av Rysslands framtid. Det är viktigt att fortsätta tro att Ryssland kan förändras, vi behöver förbereda oss för detta. Vad jag gör är att bygga ett community med prodemokratiska värderingar, värderingar för mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter, HGBTQI+-rättigheter, och att göra detta nu, inte vänta. Det är viktigt också för mig personligen, det ger kraft att fortsätta. Jag tror verkligen på social rättvisa, på jämställdhet och jämlikhet för alla och det vill jag omsätta i praktiken.

– Jag får stöd av mitt team såklart, och jag inspireras av mina kollegor och andra aktivister i regionerna. Vi är många som står inför stora hinder, problem, men många hittar också rätt kreativa idéer för att bekämpa regimen, för att kämpa för våra rättigheter och för hur vi kan påverka människor.

– Jag är en väldigt social person. Jag får alltid kraft av att träffa människor, kollegor, min vänkrets. Men naturligtvis är stödet från det internationella samhället och den bredare professionella gemenskapen väldigt viktigt för mig. Ibland hemma i min region känner jag hur ensamma vi är, det finns knappt någon annan liknande organisation som Feminitiv i Kaliningrad. Men när jag ser vad organisationer med samma idéer gör runtom i världen, då känner jag att vi är tillsammans i detta, vi skapar förändring tillsammans, och jag känner en slags eufori, en stark känsla av solidaritet. Det hjälper mig att fortsätta.

Har du några exempel på framgångsrika, innovativa sätt att motverka den ryska regimen?

– Vi gör mycket praktiskt arbete, erbjuder hjälp för överlevare av våld i hemmet… Jag minns att vi hade en mensfestival en gång. [Skrattar] En festival med konstutställning, träffar och fest som handlade om menstruation och mensfrågor.  Det var väldigt kreativt, vi försökte använda konst för att tala om mensproblem och kvinnors hälsa. Många unga människor kom till utställningen, det var inspirerande. Sedan blir jag på riktigt verkligen inspirerad av mina kollegor från olika regioner, till exempel av ett initiativ från Karelen. De arbetar med kvinnors rättigheter och har skapat ett stiftelse som de gör insamlingar med för att köpa preventivmedel. Vi står ju nu inför problemet att aborter avskaffas i Ryssland. Så de försöker möta problemet genom att helt enkelt ge preventivmedel till kvinnor som inte har råd med dem. Det är konkret och påhittigt, och når dem som behöver stöd.

Hur bygger ni i Feminitiv motståndskraft, styrka, för att kunna arbeta långsiktigt i det ryska samhället?

– Jag tror att det som hjälper oss… Egentligen är det väldigt enkelt. Den bästa färdigheten för att överleva mentalt men också organisatoriskt, så att säga, och förbli aktiva, är att ha en viss ironi. En speciell slags ironisk humor.

Om jag ska ge ett exempel. Under en period riktade konservativa grupper i Ryssland väldigt mycket anklagelser mot oss. De skrev till exempel att vi försökte övertyga kvinnor att byta kön, de attackerade vårt arbete med transpersoner, och de skrev riktigt korkade, väldigt propagandistiska saker. Så mitt i allt det gjorde en av mina kollegor en presentation om detta, där hon använde alla idiotiska påståenden som riktades mot oss, att vi är något slags hot, att vi förvred ryska kvinnor och så vidare, och den presentationen var bara så otroligt rolig, vi bara skrattade åt den här galenskapen. Jag tror att självironi och förmågan att se på dessa märkliga tider med ironi är viktig. Det är kanske rätt mörk humor, men det hjälper en att fortsätta, för du lyckas hålla distans och, du vet, göra narr av makten.

– Kreml och Putins regim är verkligen mäktig idag. Vi alla förstår det. Men för mig… jag vet inte, ibland är det som att de här politikerna inte ser riktigt levande ut. De är som dockor. [Skrattar] Jag menar, de är bara elaka, olyckliga snubbar! När jag och mina kollegor skrattar åt dem blir vi starkare. Vi stärker varandra.

Om du ser in i framtiden, vad ser du då, jag menar i det ryska samhället och inom ert arbetsfält?

– Jag ska vara helt realistisk, så… Vi har självklart mycket arbete kvar att göra, och därför behöver vi bli starkare. Behöver hitta sätt att bli mer motståndskraftiga, hållbara, och lista ut hur vi kan utveckla ett hållbart arbete över tid. Jag kan se många dystra utvecklingar, förstås. Utmaningar i framtiden. Men jag träffar också många människor som förstår precis hur läget är och är redo att arbeta, och jag tycker att nu är det vårt ansvar att förbereda oss för detta, och att tillämpa demokratiska procedurer även i våra nätverk. Jag tror verkligen på horisontella nätverk, mellan communitys, mellan organisationer, mellan städer och länder. Det får mig att känna att det går att hantera det som ligger framför oss, tillsammans.

– Jag hoppas att Ukraina vinner kriget. När den dagen kommer, när kriget är över, kommer det krävas en enorm process i mitt land. Mycket arbete för att hantera denna enorma skuld, denna historiska skuld mot det ukrainska folket som ryssar kommer att behöva bära. All denna trauma. Det kommer att vara en svår process för vårt samhälle. Jag och vi i Feminitiv måste vara förberedda på den framtiden. Den är inte ljus, men samtidigt ser jag det inte i svart och vitt. Jag menar, okej, vi lever våra liv och just nu måste vi bara överleva. Men i framtiden kommer det hända stora saker, och vi behöver ha kraft för att ta hand om det då. Så jag tänker, kanske är det rätt tid nu att tänka på att hitta partners och samarbeten? Bygga upp dem nu? Och hinna reflektera över vad som gör oss starkare.

– Jag tror att organisationer som oss i civilsamhället kan vara framtiden för Ryssland, om vi förmår att möta alla behov, om vi är beredda på stora förändringar. Det är vårt ansvar att föreställa oss den framtiden, att bygga den och visa vanliga människor i Ryssland att det går att skapa en prodemokratisk framtid. Vi behöver ge dem det perspektivet, visa dem den möjligheten.

Rulla till toppen