Skribenten och fotografen Maria Söderberg har i år fått Östgruppens människorättspris En fri röst, med motiveringen ”en fri röst som för samman, för fram och ger lyftkraft åt andra fria röster”.
Maria Söderberg har bevakat otaliga konflikter och auktoritära länder i världen. Som fotograf och som arrangör av seminarier och samtal, resor och möten med författare och aktivister för mänskliga rättigheter har hon lyft fram dessa människor. Under många år har hon på det viset använt foto, litteratur och kultur för att skapa samtal och möten mellan människor, och väcka engagemang. Inte minst för situationen i Belarus, Ryssland och Ukraina.
Vi sätter oss och talar med henne en solig vårkväll när hon kommit ner från sin hemtrakts Arjeplog till Stockholm.
Mara Söderberg är överraskad över uppmärksamheten. Hon hade inte alls föreställt sig att få ett pris. Efter att ha arbetat i decennier för litteratur och kulturella möten över nationella gränser är hon i mångas ögon en eldsjäl. Själv värjer hon sig mot stora ord.
– Men med priset kan jag kanske kasta ljus på frågor som är viktiga, säger hon.
Hennes engagemang väcktes på 1980-talet efter en resa i Sovjet. Hon var emot kriget i Afghanistan och började skriva reportage om det, från Afghanistan. Kriget var underrapporterat. Någon behövde berätta.
Det blev fler resor, och många reportage. Om Afghanistan, om den dåvarande flyktingkatastrofen i Pakistan. Dessa resor och möten blev material till boken I krigets skugga. I slutet av nittiotalet reste hon för första gången till Belarus. Och det var litteraturen som förde henne dit. Hon hade läst Ryszard Kapuścińskis bok Imperiet, om det sönderfallande Sovjetunionen.
Hon åkte till Kapuzcinskis hemstad Pinsk, i regionen Polesien. Ett stort gränsområde i östra Polen.
– Riktiga träskmarker, vet du, väldigt intressanta.
Hon blev genast nyfiken på regionen. En periferi, som samtidigt ligger mitt i det östliga Europa och sträcker sig över de nationella gränserna mellan Ukraina, Polen och Belarus. En region i utkanten, med en egen kultur och identitet. På många sätt, slog det henne då, en region som liknade hennes eget Arjeplog. Här fanns en brygga över till den utkant i Sverige som inte ofta hördes.
I Pinsk var hon med och arrangerade poesidagar, och snart växte det till litteraturresor med ett utbyte av svenska och belarusiska författare. Med hjälp av svenskt stöd skapade hon uppläsningar och lät publiken möta författare. Lokala kulturföreningar var viktiga, men även de lokala myndigheterna i Belarus var med på noterna på den tiden. Hon fick med Mikael Niemi och Annika Norlin på en litteraturresa 2009.
– Mikael Niemis berättelser om sitt Pajala satt som ett smäck i Pinsk, Minsk och Brest. Vi förstod varandras berättelser. Vi var så lika varandra där i utkanten. Och Annika Norlins musik är ju universell.
Möten mellan poeter och författare över länder och regioner fortsatte. Maria fick även belarusiska poeter översatta till svenska, och lyfte fram en litteratur som få kände till i Sverige.
– Jag har ju alltid använt litteratur som ett sätt att lyfta yttrandefrihet. Lyfta rätten att få tala fritt och väcka respekt för mänskliga rättigheter.
Litteraturresorna resulterade i flera översättningar av belarusiska författare till svenska, och även det motsatta när svenska författare gavs ut i Belarus. Maria Söderberg läste Svetlana Aleksijevitjs skildring av Tjernobyl, träffade författaren första gången i Minsk 1998, och det som senare skulle bli en Nobelpristagare i litteratur var ett stort stöd för det litterära utbytet. Aleksijevitjs sätt att väva samman reportaget med en litterär språkdräkt inspirerade Maria i hennes eget journalistiska arbete.
– Idag är vi ju fullmatade med propaganda och politik. Men när man läser poesi eller romaner får man ett andningshål. Man får en berättelse. Och kommer så nära människor och deras vardag. Böcker och författare är brobryggare.
Hennes ansikte lyser upp. Hon vill alltid inkludera den kultur som framträder i böcker. Ta med författaren och samhället som skildras. Det har hänt att den politiska agendan tar över litteraturen, men hon lyckades ofta få belarusiska kommuner att vara med på noterna och lämna kulturen ifred.
Maria Söderberg beskriver sig som en folkrörelsemänniska. I uppväxtens Arjeplog lockades alla barn och ungdomar in i föreningar.
– Alla var med i nåt. Simklubben eller fotbollslaget. Kyrkokören.
Själv var hon med i ortens skytteklubb. Det spelade ingen roll vilken kväll i veckan det var, säger hon. Alla var föreningsaktiva. Det finns en lärdom att dra av det, menar hon, nämligen att tidigt entusiasmera barn och unga Det är så en ung människa får och lär sig ett engagemang, och en vana att organisera sig. Här är de vuxnas ledarskap är avgörande.
I Arjeplogs kommun har hon sedan 2018 arrangerat litteraturfestivalen Bok & Vandring. Många gäster har bjudits in från Belarus och Ryssland. Denna sommar kommer författarna Jurij Andruchovytj från Ivano-Frankivsk, Sofia Andruchovytj från Kyjiv, och Eva Vezjnavet från Belarus. Idag är det givetvis mycket svårare att bedriva arbete i Belarus och Ryssland. Repressionen slår hårt även mot de kulturella samarbetena.
Förtrycket i Belarus är värre sedan protesterna 2020, och i Ryssland är förtrycket starkt och förvärras hela tiden sedan det brutala kriget mot Ukraina. Det är ofattbara händelser även för Maria Söderberg som följt ländernas utveckling länge. Idag kan hon inte längre resa in i Ryssland eller Belarus och träffa alla de människor som hon lärt känna. Att ta sådana kontakter skulle utsätta dem för för stora risker. Bara att skriva brev riskerar idag att leda till repressalier för hennes kontakter.
– Men man får försöka göra det man kan, säger hon bestämt. Det är litteraturen som gör att människor alltid kommer samman. Där finns alltid något att hämta, för alla.
För att stödja de demokratiska krafterna i Belarus kan vi alltid följa nyheter, läsa böcker och ta del av belarusisk litteratur, påpekar hon. Men för att Belarus ska bli ett fritt land krävs ett ökat stöd till Ukraina.
– Ryssland måste tvingas upphöra med sin aggression. Jag är fredsälskare, men nu behöver Ukraina vapen och ammunition.
Trots allt det dystra är hon ändå optimistisk. Stödet till Ukraina kommer att fortsätta, tror hon. På sikt kommer det att försvaga greppet som Lukasjenkas regim har om Belarus. Människors förmåga att skapa förändring finns kvar.
– När folk möts och gör någonting bra ihop, då kan man åstadkomma egentligen vad som helst.
Därför fortsätter hon. Med litteraturen och författarna som brobryggare. I samtal mellan människor, bortom politiken, mitt i vardagen och livet.
Marie Söderberg i urval
Språket som svalan bor i dess hjärta (2013), antologi från litteraturresor i Belarus, red. Dmitri Plax, Maria Söderberg och Lana Willebrand.
Blygruvan i Laisvall (2009)
I krigets skugga – kvinnobilder från Afghanistan (1989)
Marie Söderberg är även redaktör för Magasin Silvervägen.