EU är på väg att upprepa sitt tidigare misstag att minska trycket på Aljaksandr Lukasjenkas förtryckarregim. Sveriges nya regering kan spela en viktig roll för att detta ska kunna undvikas. Nyckeln ligger i att återupprätta den värdebaserade Belaruspolitik som tidigare var ett svenskt signum, men som på senare tid fått ge vika för mer realpolitiska intressen. Martin Uggla, ordförande för Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter, skriver i Tvärdrag.
JUST I RELATIONEN med Belarus försökte svenska regeringar av olika partifärg under många år och i stor utsträckning förverkliga de utrikespolitiska styrdokumentens skrivningar om att värnandet av de mänskliga rättigheterna ska genomsyra den svenska utrikespolitikens alla områden.
EN VÄNDNING KOM emellertid sommaren 2012, när Sveriges ambassadör Stefan Erikssson kastades ut ur Belarus och ambassaden i praktiken slutade fungera. Dåvarande utrikesminister Carl Bildt (M), som med aktiva utspel, debattartiklar och skarpa uttalanden fram till dess varit en av EU-kretsens främsta kritiker av Lukasjenkaregimen, bedyrade att Sveriges röst till stöd för de mänskliga rättigheterna i Belarus skulle fortsätta höras tydligt. Men i stället tystnade den nästan helt. Lukasjenka lyckades alltså med hjälp av repressalier kuva Sveriges regering, precis som han regelbundet kuvar dem som opponerar sig inne i landet.
UTVECKLINGEN VAR BEKLAGLIG, inte minst för att Sverige genom sitt aktiva engagemang spelat en viktig roll i utformandet av EU:s Belaruspolitik, en politik som sedan dess alltmer präglats av försiktighet och återhållsamhet när det gäller kritik mot människorättsbrotten. Sett ur ett svenskt perspektiv innebar det ett svek mot den officiella utrikespolitiken, i och med att de mänskliga rättigheterna fick märkbart lägre prioritet.
REGERINGSSKIFTET 2014 INNEBÄR en möjlighet att återupprätta den svenska värdebaserade politiken gentemot Belarus och samtidigt återta Sveriges aktiva roll inom EU. Något som är särskilt angeläget med tanke på att EU just nu är på väg mot ett än mer Lukasjenka-vänligt håll.
SITUATIONEN PÅMINNER OM tiden före det förra presidentvalet 2010: Lukasjenka försökte då utöka sitt internationella manöverutrymme genom att förmå EU att inta en mjukare hållning och öppna för framtida samarbetsprojekt med regimen i Minsk. Hans relation med Ryssland kärvade och EU såg en chans att locka bort honom från ryskt inflytande. Man litade på hans löften om en förestående liberalisering och frös bland annat sina sanktioner mot regimen. Genom att tillfälligt hålla tillbaka repressionen en aning gav Lukasjenka i sin tur sken av att han tänkte slå in på en mer demokratisk väg.
NÄR PRESIDENTVALET väl var över och Lukasjenka säkrat ytterligare fem år vid makten återgick dock allt till den tidigare ordningen. Hundratals personer som protesterat mot det uppenbara valfusket fängslades, däribland flera presidentkandidater. Och en brutal attack inleddes mot hela den belarusiska demokratirörelsen.
EU STOD SOM förlorare i det realpolitiska rävspel som man gett sig in i med diktatorn. Man hade inte förstått det utsiktslösa i att försöka reformera en regim som för att bevara sin maktposition är tvungen att utöva hård repression.
HÄNDELSEUTVECKLINGEN kring presidentvalet tycktes inledningsvis ha fått EU att komma till insikt. Sanktionerna återinfördes och tydliga krav formulerades. Inga konkreta samarbetsprojekt mellan EU och Belarus kunde bli aktuella förrän samtliga politiska fångar släppts och systematiska reformer på demokratiområdet genomförts, hette det.
MEN NU HÅLLER scenariot från åren 2008-2010 på att upprepas, trots att nämnda krav inte tillgodosetts. Skeendet i Ukraina har på nytt gjort det ryska stödet till Lukasjenka osäkert. Han försöker därför blidka EU än en gång, nu genom att inta en förment neutral hållning i Ukrainakonflikten. I utbyte önskar han i första hand en ”normalisering” av relationen med EU, konkret handlar det om att separera människorättsfrågorna från den övriga politiken, så att de inte längre står i vägen för samarbeten på andra områden.
EN SÅDAN NYORDNING framstår också som attraktiv för de krafter inom EU som står för en realpolitisk syn på utrikespolitiken, och som på senare tid fått allt större inflytande. Därmed kan till exempel europeiska ekonomiska intressen främjas via expanderade näringslivskontakter med regimen, utan att man behöver ta hänsyn till de moraliska aspekter som en mer värdebaserad utrikespolitik aktualiserar. Dessutom tror sig nämnda krafter på så vis kunna begränsa Rysslands inflytande i regionen. Eftersom kraven på demokratiska reformer och respekt för de mänskliga rättigheterna står fast skulle det inte innebära någon eftergift mot Lukasjenka, resonerar man.
MEN OM människorättsfrågorna förpassas till en parallell process utan koppling till övriga områden, så kan Lukasjenka fortsättningsvis strunta helt i kritiken från EU, eftersom denna då inte får några praktiska konsekvenser. Och i så fall frånhänder sig alltså EU ett verktyg som idag faktiskt i viss mån hämmar Lukasjenkas repression. Följden lär bli en ännu värre situation på människorättsområdet.
HUR BÖR DÅ Sveriges och EU:s Belaruspolitik se ut istället? I grunden handlar det om att ge högsta prioritet åt demokratifrämjande åtgärder, och forma politiken därefter. Här följer tre förslag på hur detta kan göras i praktiken:
1. MAN BÖR VERKA för att isolera den belarusiska regimen och därmed begränsa dess manöverutrymme. Lukasjenka är en illegitim president som med hjälp av ett systematiskt förtryck upprätthåller sin maktposition. De politiska sanktionerna mot hans regim är nödvändiga. De bör dessutom utvidgas, bland annat genom skarpare åtgärder mot regimens ekonomiska intressen. Företag som står presidenten nära och fungerar som hans sponsorer tjänar till exempel stora pengar på handel via EU. Det är sannolikt också dessa som skulle tjäna mest på utökade handelsförbindelser mellan EU och Belarus.
2. SAMTIDIGT SOM REGIMEN i möjligaste mån bör isoleras är det viktigt att istället bryta den isolering som stora delar av det belarusiska folket befinner sig i. Ett effektivt sätt vore att avskaffa visumtvånget för belarusier som vill besöka EU, alternativt göra deras visum kostnadsfria. EU har under flera år uttryckt viss sympati för förslaget om visumfria förbindelser, men det har hittills fallit på att man inte kommit överens med regimen i Minsk om formerna för detta. Inget hindrar dock EU från att ensidigt genomföra en sådan förändring.
3. MAN BÖR SATSA ytterligare resurser på stöd till den inhemska demokratirörelsen. En demokratisk förändring måste komma inifrån, men de som har potential att åstadkomma den är i stort behov av stöd från omvärlden för att överhuvudtaget kunna verka. Insatser till stöd för oberoende journalister, människorättsförsvarare och andra aktörer inom det civila samhället är därför oerhört viktiga.
SITUATIONEN I BELARUS är svår, men det finns möjligheter att påverka utvecklingen i positiv riktning. Och Sveriges regering kan spela en viktig roll. Men det förutsätter att man är beredd att stå upp för en värdebaserad utrikespolitik och motverka de krafter inom EU som lägger större vikt vid realpolitiska intressen.