Idag har det gått två år sedan gripandet av fredspristagaren Ales Bjaljatski och juristerna Valjantsin Stefanovitj och Uladzimir Labkovitj, tre personer de tre i det belarusiska Människorättscentret Vjasnas ledning.
Efter domen flyttades de från häktet i Minsk till fängelser i olika delar av landet, Ales till Horki, Valjantsin till Mahiljeu och Uladzimir till Sjklou. Kontakten med omvärlden har under större delen av deras tid i fångenskap varit begränsad. I slutet av maj hade Uladzimirs fru telefonkontakt med sin man och härom dagen ringde Valjantsin sin fru från anstaltalten. Det var det första samtalet dem emellan sedan han greps. Från Ales har vad vi vet ingenting hörts på mycket länge.
Villkoren för de politiska fångarna i Belarus är mycket svår. Tidigare i veckan kom nyheten att den i Belarus kände oppositionella konstnären Ales Pusjkin dog på operationsbordet till följd av magsår och akut bukhinneinflammation. Det är mycket smärtsamma åkommor som ger sig till känna i tid för att den drabbade skall kunna få adekvat vård. Det mest sannolika är därför att personal och ledning ignorerade hans allvarliga tillstånd tills det var för sent och hans liv inte längre gick att rädda.
Ales Pusjkins fall är dessvärre inte heller unikt. Vjasna har rapporterat om ett antal andra politiska fångar som också dött till följd av de miserabla förhållanden som råder. Den fängslade oppositionsledaren Maria Kalesnikava höll på att stryka med till följd av samma medicinska åkomma som tog Ales Pusjkins liv, men trots den sena akuta operationen gick hennes liv i alla fall att rädda.
Vi sänder idag våra tankar till Ales, Valjantsin, Uladzimir, Marfa, Leonid, Andrej och landets nästan 1500 ytterligare politiska fångar.
Se vad du kan göra för att stödja Vjasnas fängslade medarbetare på kampanjsidan #FreeViasna!