Det här är en kort blogpost med anledning av DNs ledarartikel idag om det indragna informationsbiståndet, där Östgruppen figurerar som exempel. Vi är mycket tacksamma för att frågan lyfts och vill ta tillfället i akt att fylla på med några egna ord.
När den borgerliga regeringen tillträdde stod det snart klart att det skulle skäras i biståndet. Det var i sig väntat men exakt hur och mot vem nedskärningarna skulle slå var länge oklart. Demokrati och mänskliga rättigheter, liksom stöd till Ukraina och Sveriges närområde hörde i alla fall till sådant som skulle prioriteras.
För Östgruppen, som värnar om en generös biståndspolitik var de annonserade nedskärningarna nedslående. Samtidigt såg vi så klart att vår verksamhet låg i linje med annonserade prioriteringar och kände oss förhållandevis trygga med att vi skulle kunna fortsätta vårt arbete som tidigare. De flesta andra runt omkring oss har värderat situationen på liknande vis, inklusive de beslutsfattare vi träffat. Östgruppen borde väl inte drabbas av den reformerade biståndspolitiken?
I det regleringsbrev som gick ut till Sida strax före julafton stod det dock klart att även vår verksamhet skulle bli föremål för kraftiga nedskärningar. Den budget vi har haft för att bjuda hit människorättsförsvarare från våra fokusländer, arrangera seminarier och möten, bilda opinion och informera, försvann i ett slag. Det spelade här ingen roll att vårt informationsarbete var knutet till prioriterade områden.
Det var ett hårt slag för oss som arbetar med länder där utmaningarna ständigt vuxit och som sedan det fullskaliga kriget inleddes har blivit närmast kolossala. Men mycket värre är det såklart för de redan hårt marginaliserade grupper i Ryssland och Belarus som därmed osynliggörs än mer. Även våra partners i Ukraina – som inte är motarbetade av sina makthavare på samma vis – efterfrågar precis samma sak: hjälp oss att föra fram våra budskap, ge oss kontaktytor där vi kan kommunicera direkt med era beslutsfattare! Det är ett högt prioriterat stöd. I synnerhet i en tid då ett direkt finansiellt stöd blir mer och mer riskfyllt.
Inga motiv bakom beslutet att skära bort informationsanslaget har redovisats. En hyfsat kvalificerad gissning är att regeringen sett till det faktum att denna del av biståndet inte förmedlats vidare till lokala aktörer. Samtidigt är det svårt att se det som en helt bärande förklaring. Informationsbiståndet utgjorde ungefär 0,2 procent av den totala biståndsbudgeten och som besparing betraktad var effekten därför marginell. Kanske handlar det mer om en syn på det biståndsengagerade civilsamhället som ett flummigt vänsterprojekt?
Det är samtidigt tveklöst lättare att reformera biståndet när civilsamhället inte längre har resurser för att arbeta med opinionsbildning i samma utsträckning. Jag har till exempel själv inte längre någon arbetstid för att skriva blogginlägg som detta. På så vis var det kanske ett passande första steg inför de reformer i biståndet som kommer att presenteras efter sommaren? Men det kanske är alltför konspiratoriskt tänkt.
Att se informationsanslaget som ett bistånd som inte ”når fram” är samtidigt både kortsynt och okunnigt. Demokrati- och människorättsarbete är till sin natur ett informationsarbete. Det handlar om att bygga en förståelse för folkrätt och demokratiska principer, om att bevaka rättigheter och dokumentera kränkningar. Och allt hänger dessutom samman, det ena förutsätter det andra. Dokumenterade kränkningar gör marginell nytta om ingen reagerar på dem. Reaktioner förutsätter i sin tur information.
Våra partners dokumenterar och analyserar, medan vi bereder dem plattformar att föra sin talan från, vi skapar opinion och bidrar till att deras värdefulla arbete omsätts i politiska beslut och konkret engagemang från både allmänhet och beslutsfattare hos oss. När våra hårt arbetande kollegor i öst känner detta engagemang blir de dessutom själva stärkta. Dessa möten genererar energi och en känsla av mening. Det har vi sett så många gånger under alla de år vi har arbetat med detta. Det är också därför vi själva vill och tycker att det är viktigt att fortsätta detta arbete.
Allt hänger samman i en tydlig kedja. När den bryts så får det omedelbara konsekvenser för de människorättsförsvarare som gör det svåra och viktiga markarbetet. Vi kan inte längre fortsätta stödja våra partners i informationsarbetet på ett systematiskt vis här hemma. Detta mitt under brinnande krig och totalitär repression. Må våra vänner förlåta oss.