Efter att den ryska invasionen av Ukraina inleddes för ett år sedan har repressionen mot oliktänkande i Ryssland skenat. Det stod tidigt klart att det blivit förenat med oerhört stora risker att uttrycka sitt motstånd mot kriget, men också att det långsiktiga människorättsarbete som många i det civila samhället ännu fortsätter att bedriva blivit – och blir för var dag – allt svårare att genomföra i dagens Ryssland. Denna utveckling har fått till följd att många aktivister från det civila samhället har varit tvungna att lämna Ryssland för att alls kunna fortsätta verka. Det rör sig om oppositionella, människorättsförsvarare, demokratiaktivister, konstnärer, journalister mfl. För de som lämnat Ryssland och tillfälligt bosatt sig i länder utanför EU är framtiden osäker – ingen vet hur länge dessa länder är beredda att fungera som tillfällig fristad för de ryska aktivisterna. Och de som valt att stanna kvar i Ryssland kan även de snart bli tvungna att lämna landet då inget tyder på att situationen är på väg att förbättras, snarare tvärtom.
Man skulle kunna tro att det vore en självklarhet att vi i Europa välkomnar de ryska dissidenterna som behöver lämna Ryssland med öppna armar – våra värderingsmässiga gelikar som länge kämpat för ett demokratiskt Ryssland. Men de europeiska svarsåtgärderna på kriget i Ukraina påverkar i högsta grad även aktivisterna i det ryska civilsamhället. Det har blivit allt svårare att lämna Ryssland: flygförbindelserna med Europa drogs in redan de första dagarna, möjligheterna att få visum har begränsats, flera EU-länder har i princip stängt sina gränser för ryska medborgare och de ryska aktivisterna känner sig isolerade från den europeiska gemenskap de tidigare var en självklar del av. Till det kommer en ofta sträng asyllagstiftning som gör att många tvekar inför att alls försöka gå den vägen.
Många av de som lämnat eller som kan komma att lämna Ryssland är människor som i åratal kämpat för ett mer demokratiskt och humant Ryssland, som genom åren arbetat dag och natt med att försöka motverka den ryska propagandan, engagerat kommande generationer i miljö- och människorättsrörelsen, på olika sätt uppmuntrat till ett aktivt och medvetet medborgarskap, avslöjat hårresande korruption på de högsta nivåerna, opinionsbildat för ett medmänskligare samhälle och nu protesterar mot kriget i Ukraina – allt medan de tagit och tar stora personliga risker. Det handlar om människor som vi bör stödja på alla tänkbara vis.
I Sverige talas det ofta och mycket om just behoven att stödja det ryska civilsamhället. Många ställer sig dock frågande inför vad exakt vi kan göra. Att erbjuda ryska aktivister en fristad i Sverige för att kunna fortsätta jobba vidare härifrån skulle kunna vara ett mycket konkret sätt att stödja dem som tvingas lämna landet men som för den delen inte vill sluta kämpa för ett annat bättre Ryssland. Att inte bara erbjuda de ryska aktivisterna ett stöd till deras verksamhet och många vackra ord om hur vi moraliskt stöttar deras kamp, utan också erbjuda en trygghet och en möjlighet till fortsättning hos oss den dag det inte längre går att fortsätta verka i Ryssland vore av högsta värde för många ryska demokratiaktivister.
I flera EU-länder har så kallade humanitära visum för ryska aktivister redan införts. Framförallt Litauen och Tyskland har gått i bräschen och givit hundratals om inte tusentals ryska demokratiaktivister en fristad i sina länder så att de därifrån kunnat fortsätta sitt viktiga arbete med att opinionsbilda för ett demokratiskt Ryssland. En potentiell svensk lagstiftning om humanitära visum skulle, till skillnad från ett vanligt visum, ge ett tillfälligt uppehållstillstånd vid ankomst till landet och även kunna medföra ett antal rättigheter beroende på hur lagstiftningen utformas. För att få ett humanitärt visum till Tyskland behövs till exempel dokumentation som styrker att man är en demokratiaktivist i riskzonen och att man har ett samarbete med en tysk organisation. Liknande krav skulle kunna införas i svensk lagstiftning, så att de aktivister som har ett samarbete med en svensk organisation skulle kunna ges möjlighet att ansöka om ett humanitärt visum. Genom liknande formuleringar skulle man kunna öppna för att stödja ett mindre antal människor som är aktiva i den ryska människorättsrörelsen att kunna fortsätta utöva sin förenings- och yttrandefrihet härifrån.
Om den svenska Riksdagen skulle öppna för möjligheten att utfärda humanitära visum med likande upplägg som i Tyskland så skulle ryska människorättsförsvarare inte bara ges en välkommen trygghet och möjlighet att bedriva sitt viktiga arbete vidare härifrån, utan även vi här i Sverige skulle få en värdefull möjlighet att lära oss mycket av deras erfarenheter. I de länder som redan tagit emot flera ryska regimkritiker så ser man att de ryska demokratiaktivisterna fortsatt sprida information och opinionsbilda för ett demokratiskt Ryssland, man har organiserat sig och skapat mötesplatser för aktivister från olika delar av civilsamhället, och deltar i program som arrangeras av lokala organisationer. I vissa fall har de öppnat kontor i sina nya länder, och de fortsätter därifrån att avslöja obekväma sanningar, lyfta upp orättvisor, erbjuda juridiskt stöd och opinionsbilda mot kriget. Om de skulle ges möjlighet att fortsätta sin kamp från Sverige skulle det också öka vår förståelse av olika företeelser och skeenden i olika delar av vårt östra grannland och starkt berika det offentliga samtalet rörande Ryssland. Samtidigt skulle aktivisterna också ges en möjlighet att stifta närmare bekantskap med ett demokratiskt samhälle och få viktiga erfarenheter att ta med sig tillbaka till Ryssland den dag regimen har fallit och man påbörjar bygget av ett demokratiskt samhälle.
För det är i det ryska civilsamhället som vi hittar de människor som vi en dag kommer att bygga en gemensam fredligare framtid tillsammans med, och vi behöver både stötta dem och hitta vägar att skapa närmare band till dem, speciellt till de som driver människorätts- och demokratifrågorna. Det är det arbete som den ryska människorättsrörelsen genomför idag som imorgon har potential att säkerställa ett mer demokratiskt Ryssland – och därmed även ett säkrare närområde för oss själva. Att dessa viktiga röster inte tystnar utan kan fortsätta att höras trots att Kreml gör allt för att stoppa dem är nyckeln till en långsiktig och hållbar förändring.