Domarna mot Viasna och aktion vid belarusiska ambassaden.

I fredags föll domarna mot det belarusiska Människorättscentret Viasnas ledning. Organisationens ordförande och fjolårets mottagare av Nobels fredspris Ales Bjaljatski dömdes till 10 års fängelse. Vice ordförande Valjantsin Stefanovitj dömdes till 9 års fängelse och Uladzimir Labkovitj, koordinatör för valövervakningskampanjen ”Människorättsförsvarare för fria val”, dömdes till 7 års fängelse. Alla tre skall avtjäna straffen i fängelser med stränga villkor. Den fjärde Vjasna-medarbetaren som målet gällde, Zmitser Salajeu – som befinner sig i säkerhet utanför Belarus, dömdes till 8 år.

Östgruppen fördömer såklart dessa rättsvidriga domar och samlades tillsammans med representanter för Reportrar utan Gränser, Svenska PEN, Sveriges Belarusier och Belarus Folkambassad utanför ambassaden i Nacka för att kräva deras, deras redan fängslade kollegors och alla andra politiska fångars omedelbara frigivande. Ambassadpersonalen var medvetna om vi skulle komma och hade rullat ned sina persienner.

Här är det tal Jon Fridholm från Östgruppen höll utanför ambassaden:

För elva år sedan stod vi utanför den Belarusiska ambassaden, som då låg på Lidingö, för att protestera mot fängslandet av Ales Bjaljatski, och mot repressionen som följde i spåren efter presidentvalet i december 2010. Ales hade dömts till fyra och ett halvt års fängelse i en uppenbart politiskt motiverad process.

Tillsammans med oss som församlats där utanför ambassaden fanns då Ales kollega Valjantsin Stefanovitj, som var i Sverige för att tala om människorättssituationen i landet efter valet i december 2010. Han riktade sig direkt till ambassadtjänstemännen därinne med megafonen och krävde ett stopp för repressionen. Han krävde att Ales omedelbart skulle friges. Liksom de övriga politiska fångarna i landet.

Man brukar säga att historien upprepar sig. Det är ofta sant, och särskilt sant är det tyvärr när det gäller Belarus. Vi har samlats här idag eftersom Ales har dömts till fängelse på nytt. Denna gång är det tyvärr fler av Ales kollegor och våra nära vänner som också har drabbats. De utdömda straffen är dessutom mycket längre och hårdare. Ales har fått 10 år!!!

Valjantsin Stefanovitj som var med oss i demonstrationen utanför ambassaden den gången hör nu till dem som dömts tillsammans med Ales. Han fick 9 år. Vi kräver rättvisa för Valik! Detsamma gäller Uladzimir Labkovitj, som har koordinerat den belarusiska människorättsrörelsens valövervakningskampanjer. Han har dömts till 7 år. Och Zmitser Salaujeu har dömts till 8 år i sin frånvaro. Han lyckades fly efter den första arresteringsvågen mot Vjasnas medarbetare, då han fick dörren till sitt hus inslagen och misshandlades av de styrkor som trängde sig in i hans hem.

Vjasnas volontärsamordnare Marfa Rabkova och volontären Andrej Tjapjuk är redan dömda till 15 respektive 5 års fängelse. Liksom kollegan Leanid Sudalenka som är chef för Vjasnas lokalavdelning i Homel, som har suttit fängslad i mer än två år nu. Volontären Tatsisana Lasitsa från samma region dömdes tillsammans med Leanid men har redan hunnit avtjäna sitt straff.

Och ytterligare 1500 politiska fångar delar deras öde. Det är en nästan ofattbar siffra. Bland dem finns journalister, jurister, civilsamhällesaktivister, politiker, anarkister, fackföreningsrepresentanter, konstnärer, musiker, skådespelare, filosofer, studenter och massor av andra belarusier med skiftande bakgrund. Och siffran fortsätter att stiga. Deltagare i demonstrationerna under hösten 2020 fortsätter att gripas än idag. Med hjälp av modern mjukvara processas stora mängder data, inklusive material i internationella bildbyråers arkiv och på så vis fastställs nya identiteter på löpande band.

Gripna berövas sina grundläggande rättigheter, förhållandena i häktena är medvetet formade för att göra tillvaron för dem så svår som möjligt. Erkännanden tvingas fram med hot och tortyr. Kontakten med omvärlden skärs av och det finns ingen som helst rättssäkerhet när anklagelser väl skall prövas.

Vjasnas dömda medarbetare är enligt domstolen skyldiga till att ha smugglat kontanter in i landet och för att med hjälp av dessa ha finansierat de fredliga protester som den belarusiska rättsapparaten brukar referera till som massupplopp. Deras egentliga ”brott” består i att de har hjälpt offer för den mycket hårda repressionen. Regimen, med Aljaksandr Lukasjenka i spetsen, tolererar inga utmanare. Alla som protesterar måste straffas. Och dem som regimen anser ansvariga för att människor vågat trotsa rädslan och delta i protesterna skall sättas dit extra hårt.

Nu saknas övertygande bevis även kring de anklagelser som Vjasnas medarbetare formellt har dömts för. Men det är ändå viktigt att klargöra att den typ av handlingar som rättsväsendet här försöker utmåla som grov brottslighet, egentligen bara speglar det faktum att Belarus inte respekterar grundläggande internationella konventioner om mötes- och föreningsfrihet. Det har länge varit omöjligt för oberoende civilsamhällesorganisationer att bedriva verksamhet i organiserad form utan att samtidigt begå formella brott. Och i länder som respekterar mötesfrihet är fredliga demonstrationer faktiskt inte kriminella.

Vjasna fråntogs sin officiella registrering redan 2003 och har sedan dess i lagens mening varit en kriminell organisation. Situationen är nu densamma för i stort alla oberoende civilsamhällesorganisationer och medier i landet, som en efter en har likviderats och förhindrats att fortsätta sin existera inom ramarna för det tillåtna.

Vjasnas informationskanaler som sprider kunskap om både repressionen och de drabbade har parallellt klassats som extremistiska, vilket gör det kriminellt att både ta del av och sprida den information de förmedlar. Detsamma gäller alla framträdande oberoende medier.

Under de kreativa, fredliga och värdiga massdemonstrationer som gjorde starkt intryck på en hel värld blev det tydligt för alla hur omåttligt impopulär landets diktator egentligen är. Han lyckades klamra sig fast vid makten med Putins hjälp och driver nu något som liknar en personlig hämndkampanj mot sitt eget folk. Den får kosta vad den vill och tycks inte ha något slut.

Han har dessutom gjort sig medskyldig till Putins folkrättsvidriga krig mot Ukraina. Även om anfallet från belarusiskt territorium blev ett militärt fiasko så betyder det att Lukasjenka är medansvarig för de krigsförbrytelser den ryska armen med hans hjälp har gjort sig skyldig till. Det stärker Putins grepp över honom och gör det ännu svårare att se någon utväg ur allt detta.

Lukasjenka är på god väg att sälja ut sitt land. Grävande journalister exponerade nyligen ryska dokument som tydliggör Kremls strategiska mål med Belarus, men Lukasjenka förringar själv ursäktande betydelsen av dem. I utbyte mot vad då? Att få fortsätta förtrycka sitt folk tills landet slukas helt av sin allierade, krigshetsande och stormaktsfebriga granne?

Var det verkligen värt priset, skulle man vilja fråga? Men Lukasjenka har egentligen inte mandat att svara på den frågan.

Varken regimen eller folket i Belarus har hur som helst något som helst att vinna på Rysslands folkrättsvidriga krig mot Ukraina! Avbryt därför omedelbart stödet till den ryska krigsinsatsen! Lukasjenka som alltid stolt talat om de modiga belarusiska partisanerna! Nu straffar han dem hårdare än Ryssland straffar sina motståndsmän.

Ingenting varar för evigt. Repressionen kostar och ingen vet hur länge det finns medel att betala för den. Lukasjenkas dagar är räknade och den stora frågan är vad som kommer att ske när regimen kollapsar. Och hur mycket lidande som kommer att avkrävas innan det tar slut. Vi ställer oss därför frågande, varför vänta på undergången när det faktiskt det går att undvika den genom att ta viktiga steg för att vända utvecklingen nu?

I sina slutord under rättegången vädjade Ales regimen att avbryta terrorn mot det egna folket och att ersätta den med en bred samhällsdialog. En dialog som inkluderar alla parter i det belarusiska samhället. Men den processen förutsätter alltså att repressionen först upphör och att de politiska fångarna släpps.

Därför är det där våra krav på regimen i Belarus måste börja.

Det räcker nu! Stoppa repressionen! Sluta förtrycka ert eget folk! Sluta fängsla, tortera och beröva människor oersättliga delar av deras liv! DET RÄCKER NU!

Frige våra vänner! Frige Ales Bjaljatski! Frige Valjantsin Stefanovitj Frige Uladzimir Labkovitj Frige Marfa Rabkova! Frige Andrej Tjapjuk! Frige Leonid Sudalenka! Frige ALLA politiska fångar!

Och till sist, ett fyrfaldigt leve för ett fritt Belarus: Zjyvie Belarus! Zjyvie Belarus! Zjyvie Belarus! Zjyvie Belarus!

Rulla till toppen