För ett drygt år sedan hade rysk militär utrustning och ryska militära styrkor ansamlats norr, öster och söder om Ukrajinas gränser. Och trots att ryska kränkningar av ukrajinskt territorium i Donbas och ockupationen av Krym pågått sedan 2014, var det svårt att förutse det som skulle bli ett faktum den 24 februari 2022, då Ryssland inledde sin fullskaliga invasion. Mellan klockan fyra och fem på morgonen startades offensiven och ryska missiler började hagla över Ukrajina.
Kreml hävdade då att det handlade om att förebygga hot från Ukrajinas sida men deras uppgivna syften och mål med invasionen har ändrats ett flertal gånger sedan dess. Rädsla för ett fritt och demokratiskt Ukrajina har upprepade gånger resulterat i att det Ryska Imperiet försökt krossa landets folk, språk, historia och traditioner. Holodomor 1932–1933, då miljontals Ukrajinare svalt ihjäl är ett talande exempel. Europaparlamentet erkände svältkatastrofen som folkmord så sent som förra året.
Ukrajinsk kultur har varit hotad av den ryska makten genom flera sekler. Poeter, författare, kompositörer och konstnärer har tystats och fängslats. Deras verk var länge förbjudna, vissa av dem har inte sett ljuset förrän nu. Med det pågående kriget riskerar en betydande del av Ukrajinas kulturarv att förgöras. Enligt UNESCO har över 200 ukrainska kulturarv redan gått förlorade.
Den ryska armén som skulle inta huvudstaden på några dagar stoppades och Kremls plan misslyckades. Staden Butja några mil norr om Kyjiv ockuperades. Ryska trupper lämnade staden den 30 mars och världen fick bevittna de fasansfulla brott som invånarna där hade utsatts för. Vi minns alla bilderna på den cyklist som kallblodigt skjutits ihjäl.
Beskjutning av civila byggnader så som sjukhus, skolor och köpcentrum har blivit vardag. Ryska missiler föll över tågstationen i Kramatorsk, Mariupols gator och lägret för krigsfångar i Olenivka.
Ryssland har sedan starten av den fullskaliga invasionen attackerat infrastruktur för att sabotera den viktiga energiförsörjningen i Ukrajina. Man har bland annat beskjutit det civila kärnkraftverket i Zaporizjzja, vilket strider mot Genevekonventionen.
Ännu ett misstänkt brott mot mänskligheten upptäcktes efter befrielsen av Izjum. Chockerande bilder av de makabra fynd som gjordes runt staden nådde världen i september i fjol. Där hittades flera massgravar med hundratals kroppar, vissa med tecken på tortyr. De flesta offer var civila.
Personer som gjort sig skyldiga till krigsbrott i Tjetjenien och Syrien fortsätter att begå krigsbrott i Ukrajina. Återigen använder Ryssland förbjudna vapen och attackerar civila mål. Städer jämnas med marken. Antalet döda och försvunna ökar.
Ryssland har tvångsförflyttat barn och familjer och infört ”filltreringsläger” på ockuperade områden. De kidnappade barnen förs till Ryssland där de hjärntvättas och tvingas lära sig ryska. Grävande journalister bekräftar att det rör sig om hundratals, kanske tusentals barn. Det är oklart om och när de försvunna kan återvända.
En annan grupp som genom historien förföljts av den ryska makten är Krymatatarerna. Deportationen i maj 1944 var inget annat än etnisk rensning och genocid på den Krymtatariska kulturen. De som överlevde deportationen kunde inte återvända till Krym förrän i slutet av 1980-talet. Under och efter annekteringen av Krymhalvön 2014 har Krymtatarer kidnappats, fängslats och dödats. Återigen är deras rättigheter allvarligt kränkta. Enligt Mustafa Dzjemilev, Krymtatarernas ledare, kommer deras rättigheter inte att respekteras förrän Krym befriats.
Det ukrajinska folket har många gånger visat att frihet, självständighet och demokrati betyder allt för dem. Det är vår skyldighet är att hjälpa dem i deras kamp och vikten av en ukrajinsk seger går inte att överskatta.
Att skicka humanitär och militär hjälp till Ukrajina är inte bara rätt i sak. Det bör ses som en investering i ett fredligt och demokratiskt Europa och i en värld som respekterar mänskliga rättigheter.
Illustration: Daria Matviiuk @thyinum
