Bakom Vladimir Putin hör den ryske generalstabschefen Valerij Gerasimov tillsammans med försvarsminister Sergej Sjojgu till de högsta ansvariga för det pågående kriget i Ukraina. Om och när det blir tillfälle att utkräva ansvar för de krigsförbrytelser som begås nu kommer han därför att ha en självklar plats på de anklagades bänk. Och det gäller även för de folkrättsbrott som begåtts ända sedan kriget i Ukraina började, 2014.
Men Gerasimov har en mycket längre historia som krigsförbrytare bakom sig. Och han kunde faktiskt ha suttit i ett svenskt fängelse idag, istället för att leda den ryska försvarsmakten.
Omkring 2005 började jag systematiskt bevaka det omfattande försvarssamarbete mellan Sverige och Ryssland som då pågick. En rad svenska försvarsenheter hade ryska ”vänförband” med hemvist i Leningrads militärområde och det genomfördes återkommande utbyten och besök inom ramen för detta samarbetsprogram. När jag från försvarsmakten begärde ut handlingar kring detta fick jag ofta vänta i månader på de efterfrågade dokumenten, men stegvis kunde ändå pusslet läggas. Det framkom då att flera av de ryska vänförbanden var sådana som hade deltagit i det andra Tjetjenienkriget och där gjort sig skyldiga till övergrepp. Med hjälp av bland annat människorättsorganisationen Memorials dokumentation – men även publikationer i ryska statliga massmedier, där den ryska så kallade antiterrorist-operationen framställdes som en framgångsrik militär insats att vara stolt över – var det möjligt att identifiera flera av de personer som borde ställas till svars för krigsförbrytelser.
I januari 2006 bjöd den svenska försvarsmakten så in soldater från Rysslands 138:e motorskyttebrigad till en gemensam övning med rubriken Operation Snöflinga, jämte ledningen för Leningrads militärområde. Och i den besökande delegationen fanns bland annat en general som kunde kopplas till konkreta krigsbrott i Tjetjenien.
Jag sammanställde tillgänglig information och tillsammans med Svenska Helsingforskommittén (sedermera omdöpt till Civil Rights Defenders) förberedde vi i Östgruppen en polisanmälan, som lämnades in samma dag som den aktuelle generalen beträdde svensk mark.
Fallet var väldokumenterat och borde utan tvivel ha lett till att generalen gripits, om det inte vore för att den sortens rättsliga åtgärd (där internationella relationer stod på spel) krävde godkännande från Sveriges regering. Internationella åklagarkammaren vände sig till regeringen, som dock förhalade sitt svar tills generalen hastigt lyckats lämna Sverige igen. En viss massmedial uppmärksamhet följde dock, och dåvarande försvarsminister Leni Björklund (S) blev sedermera prickad för sin bristande hantering av ärendet.
Det var förstås bedrövligt att Sveriges regering inte vågade stå upp för folkrätten. Men vi gav inte upp, utan fortsatte granska det svensk-ryska försvarssamarbetet och bevaka dess aktiviteter.
Senare samma år fick Leningrads militärområde en ny högsta chef: Valerij Gerasimov. Efter lite grävande kunde jag knyta även honom till konkreta krigsförbrytelser, särskilt i samband med belägringen av den tjetjenska byn Komsomolskoje i mars 2000. (Mer om händelseförloppet och Gerasimovs roll där finns att läsa i Aftenposten i en nyligen publicerad artikel av Aage Borchgrevink från Norska Helsingforskommittén.)
Därmed kunde vi börja förbereda en ny polisanmälan, och vi hade nu vissa förhoppningar om större framgång, dels eftersom vi lärt oss en del av den förra erfarenheten, dels då regeringens agerande under Operation Snöflinga hade kritiserats så skarpt, inte minst av den politiska opposition som nu tagit över regeringsmakten i Sverige.
Vi hann dock aldrig sätta vår plan i verket. Georgienkriget 2008 ledde till att försvarssamarbetet mellan Sverige och Ryssland sattes på halt, och sedan lades det ner helt och hållet. Det var förvisso en rimlig åtgärd, och helt i linje med vad vi återkommande krävde i samband med vår kritik av umgänget med de misstänkta ryska krigsförbrytarna. Men det hade förstås varit ännu bättre om Valerij Gerasimov också hade kunnat gripas och ställas inför rätta redan då. Inte minst för att det hade inneburit ett viktigt stopp för den utbredda straffriheten för krigsbrotten i Tjetjenien, och därmed också kunde fått betydelse för den framtida utvecklingen.