Fyra vägar ligger öppna för Belarus, menar Jury Drakachrust. Frågan är vilken av dem som landet kommer att vandra under de närmsta åren. Reaktionens, upprorets, försoningens, eller kanske trötthetens väg? Läs hans inträngande betraktelse.
Den första vägen följer samma trend som hela det hittillsvarande 2021: gripanden, fängslanden, tortyr, utrensning av organisationer. Den kallas ofta för nordkoreansk och jämförs med året 1937. Det är inte helt korrekt. De sovjetiska, nazistiska och nordkoreanska systemen skapades redan från början sådana som de var.
I Belarus är 2021 en typisk reaktion.
Något liknande pågår sedan fem år i Turkiet, efter den misslyckade militärkuppen där. Även där har tiotusentals utsatts för repression, fängelserna är fulla av politiska fångar och hundratals organisationer och massmedier har stängts. Förra året fick över trehundra människor livstid för kuppen.
Är detta Nordkorea? Nej. Det är en respekterad medlem av det internationella samfundet, en medlem i Nato. Den nuvarande turkiska ordningen är inte ett nytt totalitärt system utan en utdragen reaktion.
I sak sker detsamma även i Belarus. För de som sitter i fängelse eller väntar på att det ska knacka på dörren gör dessa statsvetenskapliga nyanser förstås inte saken lättare. Men reaktioner är trots allt i regel inte eviga.
Turkiet är en mäktig spelare på den internationella arenan. Att införa några sanktioner mot landet för den terror som Erdogan begår faller ingen in. Dessutom har Erdogan ett ambitiöst politiskt projekt: ett slags återvändande till Asien, en revidering av Atatürks västerniseringsprojekt. Ett stort projekt grundat i djup kulturell och historisk tradition ger honom ganska stort samhälleligt stöd – trots reaktionens brutalitet.
Lukasjenka har varken det ena eller det andra. Landet är mindre och det som tillåts ”sultanen” Erdogan tillåts inte honom. Även stora projekt är en bristvara. ”En förpost för Eurasien” och ”vi är med Ryssland och Kina” – det är ganska futtigt och litet komiskt.
Som resultat är det knepigt även med det samhälleliga stödet. Olika opinionsundersökningar (Chatham House och VTsIOM) visar att ”Sasja 3 procent” visserligen inte stämmer, men att stödet ändå är väldigt blygsamt. Därför vore det vanskligt av honom att tillåta sig en reaktion varande i många år.
Den andra vägen är ett nytt utbrott, en upprepande av år 2020. Motsättningarna som födde förra årets revolution är inte lösta. Vad som helst kan knuffa igång det: covid, ekonomiska fiaskon eller en ny konflikt med Ryssland. Strängt taget var det även 2020 fram till valkampanjen inte mycket som talade för en politisk jordbävning av sådan magnitud.
Myndigheterna anstränger sig visserligen för att förebygga ett sådant scenario genom att rensa ut civilsamhället och fängsla aktiva eller pressa dem att emigrera. På sitt sätt är agerandet logiskt. Men historiskt hjälper det inte alltid. En tillsluten pannan där trycket ökar kan sprängas i varje punkt.
Mirakel sker i livet och i historien, ”svarta svanar” har för vana att komma flygande ibland. Men inte särskilt ofta. Efter valet 2010 och den följande pogromen ägde nästa samhällsresning rum sju år senare (”parasiternas” protest) och därefter dröjde det ytterligare tre år. Så var det även i den mer avlägsna historien. Under 1800-talet ägde de polsk-belarusiska upproren rum med många års mellanrum.
Den tredje vägen är försoning, ömsesidig förståelse. I april 2020 skrev Jauheni Prejherman en artikel där han förutsade att samhällskrafternas ömsesidiga motvilja kunde leda till mycket sorgliga följder. På det stora hela visade han sig ha rätt. Händelserna 2020-2021 har bara vidgat den här klyftan.
Här är ”Vaskresensky-testet” indikativt. Det spelar egentligen ingen roll i vilken utsträckning hans projekt är frukten av hans egen utveckling eller styrs av män med gradbeteckningar; det spelar ingen roll om det är en billig fälla eller en möjlighet att lösa den politiska krisen. Det viktiga är att Jury Vaskresenskys förslag inte har mötts av någon betydande respons. Inte bara inom den oppositionella delen av samhället, utan även hos den moderata såväl som bland lojalisterna. Benådandet av endast tolv personer visar hur mycket makten är beredd att satsa på försoning.
Att Vaskresensky gjort många upprörda med sina förslag förvånar inte. Men det signifikanta är att han inte fått någon respons från de övriga.
Det betyder inte att visst samförstånd aldrig kan uppstå överhuvudtaget. Men det betyder att det åtminstone inte kan ske nu, inte under den närmsta tiden. Och inte bara för att den fortgående och till och med ökande repressionen motverkar det. Utan också för att samhället är grupperat så.
Var detta allt? Vilka fler varianter eller vägar kan finnas?
En av dem bär trötthetens namn.
Denna tendens fixerades bland annat i den senaste opinionsundersökningen från Chatham House. Kärleken till Lukasjenka har inte blivit större (och inte heller mindre). Beredvilligheten att förstå sina opponenter har inte heller blivit större, snarare tvärtom – klyftan och den ömsesidiga oförståelsen har blivit djupare.
Det som har växt – och inte så litet – är just tröttheten. Och det är förståeligt. En revolution är en kolossal eruption, ett utbrott av samhällelig energi. En urladdning av det folkliga ”batteriet”. Men energireserven är inte outtömlig och återfylls inte snabbt. Och nu är många som liksom förr inte hyser sympati för Lukasjenka inte bara obenägna att protestera, utan vill överhuvudtaget inte tänka på politik.
Samtidigt visar maktens meniga lojalister inte heller någon större törst efter vedergällning och hämnd. Kraftmyndigheternas och propagandisternas raseri är oförminskat, men även de kan bli trötta. Och inte så mycket de egentligen (arbete är arbete) som deras chefer. Inte för att de är obekväma under sanktioner och utlämnade till Putin, utan för att de senaste massprotesterna var för nästan ett år sedan. De är trots allt inte turkar och i Minsk 2020 sköts det inte heller från stridsvagnar på presidentpalatset som i Turkiet 2016.
Efter 2010-2011 var det just trötthetens väg som Belarus gick. Motsättningarna löstes inte och samförstånd uppstod inte. Folk tog sin tillflykt till arbete, familj och nöjen, långt ifrån den mardrömsfyllda politiken. Så kan ske även nu, och för många sker det.
Det är inte för alltid. Kanske inte ens särskilt länge. Batteriet laddas upp igen.
Jury Drakachrust
Den här texten har tidigare publicerats på zerkalo.io som ersatt den tvångsstängda nyhetsportalen tut.by, tidigare den mest populära i Belarus. Översättning från ryska av Tobias Ljungvall.
Foto: Gleb Labadzenka