Det är lördagskväll i Tromsö i Nordnorge. På Verldensteatret, stans äldsta biograf, pågår ett ovanligt scenprogram – ”En kveld för det fria ordet”. Musiker och författare från Sverige, Norge och Belarus (Vitryssland) har för ett par timmar intagit scenen med poesi och musik.
Det är många personer som uppträder – alla världsstjärnor bland de sina. Svenska Simon Issat Marainens fantastiska jojkar samsas med belarusiska Vera Burlaks akrobatiska dikter. Båda förmår helt klart nå långt förbi den grupp som förstår respektive språk och förtjänar definitivt en större publik.
Det är vanligtvis lättare att spränga gränser med musik, men här är oddsen faktiskt jämnare. Inte bara för att dikterna även läses i översättning. Det man först uppfattar som en sorts försiktighet hos Vera bryts nämligen tvärt när hon börjar recitera. Energin som fyller salen golvar bokstavligen publiken. Hennes mimik och röstakrobatik tränger igenom alla språkbarriärer och när översättningen följer korrigerar den mest nyanser i det redan färgsatta. Men dikter möter såklart oftast läsare i tryck, och då är situationen givetvis en annan.
Den belarusiske rockstjärnan Pete Paulau från NRM (Nezalezjnaja Respublika Mroja – Den Oberoende Drömrepubliken) avslutar programmet. Med sig på scenen har han Jarasj Malysjevski – historiker och musikarkeolog – som kompar på diverse kulturhistoriska blåsinstrument. Det är bra tryck på duon och även om få av förklarliga skäl följer med i texterna så verkar låtarna gå hem.
Pete kallar till sist upp Inga Ravna Eira, samisk författare och artist, och dirigerar därefter entusiastiskt igång kvällens spontana extranummer. Resultatet blir en slags växelström av lågmäld jojk och energispetsad, belarusisk manskör. Ingredienserna vill inte riktigt gå ihop hur mycket det än vispas men energin är smittande och stämningen efter kvällens många framträdanden hög.
Vi befinner oss på turné runt norra Skandinavien, i delar av Sapmi – det samiska rike som dela(t)s mellan fyra stater – Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Några har anslutit längs vägen men majoriteten av deltagarna hoppade på bussen i Luleå och gjorde sitt första stopp redan i Vuollerim för ett seminarium med bland annat P O Tidholm om hans bok ”Norrland”. Temakvällar och andra seminarier om språk, identitet och det fria ordet kommer att arrangeras i fler städer längs vägen.
Det är Maria Söderberg – fotograf, kulturarbetare och eldsjäl – som fungerar som reseledare. Hon har sedan ett drygt decennium ägnat stora delar av sin tid åt att bygga broar mellan svensk och belarusisk kultur. Nästan alltid genom att låta publik, litteratur och författare mötas över språkliga och geografiska gränser.
Länge var det främst på belarusisk mark som dessa möten tog form men sedan förra sommaren är hennes återkommande medresenär, Sveriges före detta ambassadör i Minsk, Stefan Eriksson, persona non grata i Belarus. Hon har dessutom själv konsekvent nekats visum den senaste tiden. Därför har hon varit tvungen att bygga dessa mötesplatser på andra håll – i Polen, i Ukraina och i Sverige.
Maria kommer själv från Arjeplog och spenderar fortfarande en tredjedel av sin tid norr om Polcirkeln, även om hon har sin fasta punkt i Stockholm. Det är inte första gången hon introducerar belarusiska författare på nordliga breddgrader men jag tänker mig ändå att det här är en resa som tydligare än förr kopplar samman hennes egna olika historier.
Samarbetsparten Berndt Viklund från medfinansiären Barents Press delar reseledaruppdraget och fungerar även som konferencier på de flesta arrangemangen under resan.
Barents Press är ett slags nätverk av journalister verksamma i dessa delar av Europa. Under det första decenniet efter Sovjetunionens sammanbrott var barentsregionen enligt Berndt ett prioriterat område i Svensk utrikespolitik. Det var lätt att hitta finansiering för gränsöverskridande projekt av olika slag. Men den tiden är förbi – nu är de knappt någon oinvigd som vet vad Barentregionen är för något, förklarar han.
Engagemanget för regionen lever dock vidare. Berndts Barents Press-kollega Arne Egil Tönset har sin alldeles färska bok om samtida människor och livsöden, ”Barentsportretter”, i handen när han tar emot oss i Tromsös hamn för en guidad rundtur. Han berättar om stadens historia, om val- och sälfångst, och om hur tyskarnas lät bränna ned i stort sett all bebyggelse norr om staden under krigsslutet. Man ville försvåra för Röda armen att rycka fram den vägen. Tromsös kulturhistoriska värden, med sina typiska nordnorska trähus från sekelskiftet är därför extra betydelsefulla.
Arne Egil berättar att debatten om den norska samepolitiken har hettat till i Tromsö under den senaste tvåårsperioden. En av de centrala valfrågorna vid det senaste kommunfullmäktigevalet handlade om att på olika sätt skära ned kraven på tvåspråkighet i offentliga inrättningar i Troms fylke. Valet vanns också av just det parti som så tydligt ifrågasatt den förda politiken. Debatten var tidvis mycket hetsk och den lokala höjrepolitiker som initierade den har sedan dess offentligt uttryckt sin ånger, förklarar Arne Egil. De antisamiska stämningar som debatten utlöste hade blivit alltför obehagliga.
Resan fortsätter till Alta och Kautokeino i Finnmark. Vi gör stopp på bibliotek och universitet i några av det norska Sapmis viktigaste kulturbygder. Det vi ser är imponerande, nytt och framåtblickande. Vi kommer än närmre en kultur som tycks djupt rotad i både människa och natur. Och som har överlevt trots alla förnorskningskampanjer.
Belarusierna i sällskapet avundas förmodligen självklarheten och tydligheten med vilken den samiska kulturen framträder i bland annat Kautokeino. Samtidigt väcker belarusiernas språksituation frågor hos våra samiska värdar på universitetet där. ”Vad har ni att bekymra er om”, undrar en i sällskapet när hon hör att det finns ca tre miljoner människor som talar belarusiska? ”Vi är bara fyrtio tusen, och vissa samiska språk talas av betydligt färre än så”.
Belarusierna försöker förtydliga de utmaningar deras språk står inför, och dessa är onekligen många. Samtidigt blir det tydligt att när samiskan trots sina på många sätt betydligt sämre förutsättningar har överlevt så här långt, så kommer belarusiskan förmodligen att klara sig ganska bra den med. I alla fall så länge det finns människor som de själva, som brinner för sitt språk och sina rötter, och för rätten att själv bestämma vem man i slutändan är och vill vara.
Även om jojk och belarusiska manskörer inte låter sig blandas hur som helst så blir det under resans gång tydligt hur många likheter det finns i den samiska och den belarusiska historien. Hur språk och identitet på båda håll har utsatts för liknande påfrestningar i form av brutala nationaliseringskampanjer av olika slag. Och hur den egna kulturella identitetens uttryck varit och fortfarande är skambelagda av olika skäl. Möten som dessa ger otvetydigt viktiga nycklar till hur man kan gå vidare och möta åtminstone några av de utmaningar som återstår.