Jag hörde till dem som inte trodde att det skulle ske. Jag tänkte att han mest ville spänna musklerna den här gången. Min fru var orolig men vi kom fram till att det kanske inte gick att lita till sina rädslor, trots oron i kroppen.
Jag vaknade klockan 6, utan väckning den dagen. Skrollade igenom alla aviseringar på mobilen. Första tanken var: ”Ah, fan! Jag måste ringa Martin”. Men han svarade inte. Jag ringde i stället Dmitrij Vasserman från Belarus Folkambassad i Sverige.
– Hej Dima. Han har inlett kriget. Jag funderar på att arrangera något idag. Typ nu.
Det verkade som om Dima väcktes av min signal.
– Vi är med. Informera bara om tid och plats. Ok?
Jag ringer Martin igen.
– Hej Martin! Har du sett nyheterna? Jag tänkte jag skulle kontakta dialogpolisen och diskutera tid och plats för en demonstration idag.”
– Bra. Gör det, svarade Martin. Säg till om du behöver hjälp. Vi försöker att fixa det.
Jag ringer dialogpolisen. Förhandlar om platsen. Personen jag talar med verkar bli oroad av min stressade röst.
– Norra Bantorget? Är det okay? Planerar ni att ha ett demonstrationståg som går mot ambassaden?
– Ja, svarar jag.
– Skriv en ansökan om tillstånd och skicka den så snart som möjligt.
– Oh, fy fan.
– Jag förstår dig, men gör det!
Jag skriver en ansökan och skickar. Skapar ett event på Facebook. Ber min kollega Jon att redigera. Eventet läggs ut. Nu hoppas jag bara att folk också kommer. Ringer alla som finns på min kontaktlista. Skickar sms och pm:s. Kollegorna Jon och Elin kommer att hjälpa till. Skönt. Inser snart att jag inte kommer hinna dit själv om jag åker kommunalt. Fan, också! Då får jag beställa en Uber. På väg mot Norra Bantorget fastnar jag i nyhetsflödet på Telegram. Raketattacker mot flygplatsen i Ivano-Frankivsk, mot Kyjiv. Offensiv mot Mariupol. De har korsat den belarusisk-ukrainska gränsen.
”Äntligen! En drömdag!”, skriver en galen rysk propagandist.
Tankarna går lika snabbt som nyhetsflödet. Men nej, jag får inte fastna där. Skriver i stället till vänner i Kyijv. De svarar snabbt.
”Fy fan! Fy fan! Den där farbror Putin är verkligen dum i huvudet på riktigt”, svarar en vän. Andra ukrainska vänner kommer med liknande formuleringar.
Vänner från Moskva är också chockade och kan knappt finna ord när jag hör av mig till dem. Efter ett tag får jag ett meddelande av en gammal kompis: ” Alltså, nu är bollen hos oss. Vi måste göra något. Något stort. Annars jag vet inte vad.”
Bilen anländer till Norra Bantorget. Det är kanske hundra pers på plats. Önsketänkandet försöker att ta över. Men nej, det får bli som det blir. Och det blev till slut flera hundra personer som kom trots allt.
– Det har är inte den sista demonstrationen. Vi kommer fortsätta! Engagera er! Visa solidaritet med Ukraina, skriker jag i megafonen på Norra Bantorget.
Sedan går vi mot den ryska ambassaden. Svårt att hitta slagord som passar denna dag. Lite ont i huvudet. Okej, jag testar detta. Hoppas alla förstår vad jag menar:
– Kära vänner. Nu ska vi försöka att göra något så att hela Stockholm hör det. (skriker i megafonen) UKRAINA – SOLIDARITET!, UKRAINA – SOLIDARITET!
Och det verkar som att Stockholm hör. Vid ambassaden har redan många ukrainare samlats. De ser förtvivlade ut men de ser hur många som kommer med demonstrationståget dit och jag kan ana hur detta lindrar mitt i all förtvivlan. En magisk känsla.
Samtidigt inser jag såklart att detta inte räcker. Jag förstår att jag måste samla mig på något sätt. Mobilisera. Och att vi behöver vara fler.
Manifestationen är slut. Viktiga ord har sagts som är bra att få uttala, men återigen – det räcker inte. Det krävs mer.
Tillsammans med mina kollegor arrangerade vi en ny demonstration på Sergels torg, den 2:a mars. Cirka 4000 personer samlas. Och när man hör ”UKRAINA – SOLIDARITET” skanderas av tusentals så får man den energi som behövs för att jobba på och kämpa vidare.
Både jag och många många fler med mig har fortsatt. Trots alla svårigheter, trots utvecklingen, trots missförstånd och ibland meningsskiljaktigheter – alla är vi enade om att Ryssland måste dra tillbaka sina trupper från Ukraina!
…………………
Ett år har nu gått. Det har varit ett oerhört svårt år på många olika plan. Många känner sig trötta och har efter en tid valt att fokusera mer på sitt vardagsliv, vilket nog är en vanlig reaktion när världen runt omkring en brinner. Man vet inte när kriget kommer att ta slut. Det kan bli mycket värre. Tyvärr finns det skiljelinjer som gör det svårt och skapar motsättningar och skilda läger, men i detta nu står vi i alla fall enade allihop. Och idag, den 24e februari 2023 finns möjligheten att börja om på nytt. Inte fortsätta som tidigare – utan att faktiskt börja om. Men vi tar med oss en sak från det som varit och gör den ny igen: ”Ukraina – Solidaritet”!
Och här kommer ett tips om vad kan man börja med – engagera er i denna solidaritetskampanj för Ukraina: #TerritoriesArePeople.