Denna text ingår i Östgruppens serie korta porträtt av människorättsförsvarare verksamma i våra fokusområden. Vår tanke är att den som läser dessa texter skall få en möjlighet att bekanta sig med människorättsförsvarare i fält och att fokusera på frågor som ligger lite vid sidan av det som träder fram när man följer nyhetsflödet på iöst.nu. Det kan till exempel handla om att söka svar på vilka drivkrafter eller omständigheter som ligger bakom de vägval dessa personer har gjort. Formen är enkel: frågor och svar. Ibland är den person som vi väljer att lyfta fram här aktuell av något särskilt skäl. Ibland inte. I denna post porträtteras:
Natalja Zvjagina som leder Amnesty Internationals arbete i Ryssland. 2018 deltog hon som ny på den posten i Östgruppens Rysslandsdagar.
Varför blev du människorättsförsvarare? Hur började det?
Just nu är jag chef för Amnesty Internationals avdelning i Ryssland. Det var också där jag började som volontär och lärde mig om mänskliga rättigheter.
För tjugo år sedan bildade jag en studentgrupp inom Amnesty. Men sedan rörde jag mig i en vid cirkel innan jag återvände hit. Först ville jag mer målinriktat lösa lokala problem. Jag startade egna initiativ och arbetade som jurist och programsamordnare i olika människorättsorganisationer i Voronezj. Ibland gav jag mig själv in i arrestbussarna för att ge råd åt förbipasserande som hade gripits av en slump. Men nu är tiden mogen att återigen popularisera de mänskliga rättigheterna i Ryssland. Och jag vet av erfarenhet att Amnesty är väldigt bra på det.
Nu gör jag uttalanden i media oftare än jag är i domstolarna, och jag försöker också hålla kontakt med tjänstemän för att människorättsförsvararnas röst ska märkas mer. Jag vet inte hur jag ska lyckas övertyga dem om att idén om att skydda individens rättigheter är universell och inte skadar den ryska kulturen.
Kampen för mänskliga rättigheter hindrar mig inte från att också vara med i en rysk folkmusikorkester där jag spelar domra. Det är ett instrument som är äldre än balalajkan. Det är runt.
Vad motiverar dig?
Mest inspirerande tycker jag det är när de mest oväntade grupper plötsligt visar solidaritet eller öppet protesterar. Häpnadsväckande protestformat uppstår just nu i Ryssland. Situationen här är bättre än i Belarus, även om mångas drömmar har stukats av repressionens batongslag.
Till exempel kungjorde fotbollssupportrarna i december att de skulle sluta köpa biljetter till matcher i Ryssland – därför att regeringen sagt att den tänker införa särskilda supporterpass. Utan sådana supporterpass kommer det att bli förbjudet att köpa matchbiljetter överallt och alltid, inte bara vid stora mästerskap. Makthavarna i Ryssland är rädda för supportrarna som en del av civilsamhället och vill övervaka dem, och man begränsar alltså fotbollen som en repressiv åtgärd.
Supportrarna skanderar ofta politiska slagord. En gång ropade de på arenorna i Sankt Petersburg att ”guvernören är en tönt”. Det bottnade i missnöjet kring trafikstockningarna som hans bilkortege orsakade. Fotbollen är även en stark kraft mot rasismen. Jag är säker på att supportrarna med sin protest kommer att stoppa den här vansinniga idén med fotbollspassen.
Den här vintern är de mänskliga rättigheterna återigen trendiga. Inte i vanliga medier, men genom sociala medier. De har blivit aktuella genom protesterna mot lagen om QR-koder. Vanliga människor över hela landet är motståndare till koderna. För första gången på femton år skickar de genom Whatsapp varandra länkar till Europakonventionen och FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna och till den ryska konstitutionen. De hittar lagparagrafer om människorättskränkningar som jag själv inte har använt mig av på tio år.
Jag tappade nästan hakan av förvåning under en årskonferens för människorättsförsvarare i Voronezj. En konservativ man som häromåret slet plakaten ur händerna på liberaler som protesterade mot konstitutionsändringarna, började plötsligt citera beslut från Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Han menade att den europeiska rätten har företräde trots att han tidigare har kämpat för motsatsen.
Han känner väl drakens andedräkt i ryggen.
Vi ser nu en plötslig renässans för de mänskliga rättigheterna. Det tillfället måste vi nyttja. Om alla de här människorna stödjer Memorial, vars likvidation åklagarna nu genomdriver – så vinner vi.
I vilket fall som helst måste vi påminna människor om att det bortom Rysslands gränser inte bara finns propagandans mytiska fiender, utan även många förnuftiga institutioner, principer och instrument för att återställa rättvisan. Och dessutom vanliga människor som man kan förena sig med.
Kan du ge ett exempel på något du är stolt över i ditt arbete?
Jag är mycket stolt över Voronezjs ”Hyde Parks”. Det är platser där man får hålla protestmöten utan tillstånd, om man är färre än 150 deltagare.
Sett över hela landet gav införandet av en lag om sådana platser inga fördelar för mötesfriheten. Tvärtom gav den en ursäkt att förbjuda protester på andra platser och hänvisa folk till folktomma ”Hyde Parks” ute i periferin, under broar eller invid kyrkogårdar. Jag har rest runt i många ryska städer och studerat situationen med ”Hyde Parks”. På de flesta håll vet aktivister inte ens om att sådana platser finns och var de ligger.
Även om jag kämpade emot införandet av Hyde Parks 2012 så förlorade vi och har varit tvungna att anpassa oss. I Voronezj hjälpte jag aktivisterna att inkludera traditionella protestplatser i listorna över ”Hyde Parks”. Däribland vid det regionala parlamentets byggnad, vid stadshuset och i centrum mittemot Enade Rysslands kontor. Som resultat är detta kanske den enda staden i Ryssland där folk ständigt och utan arresteringar sedan många år manifesterat mot kriget i Ukraina, och på senare år även ”matat duvorna” till stöd för Chabarovskborna som ville få sin fängslade guvernör frigiven. (De strör ut frön så att de bildar slagord.)
Det här blev möjligt genom årtionden av domstolsprocessande och ständiga besvärliga förhandlingar om varje aktion. Till slut insåg de regionala makthavarna att Hyde Park-formatet skulle låta alla göra vad de behövde utan onödiga nervpåfrestningar. Och alla vann på det.
Tyvärr blev förra vinterns protester för Navalnyj de första att åtföljas av massgripanden, även i Voronezj. Även om det inte skedde just i stadens ”Hyde Parks” så rubbades balansen mellan aktivister och människorättsförsvarare å den ena sidan och makthavarna å den andra. Så nu måste vi i mångt och mycket börja om från början.