Belarus

Östgruppens dokumentarkiv

Text uppdaterad april 2021

Kort bakgrund

Från demokrati till diktatur

Belarus gränsar till Ryssland, Ukraina, Polen, Litauen och Lettland. Efter Sovjetunionens upplösning följde en kort period av demokrati men med Aljaksandr Lukasjenkas tillträde som president 1994 blev det politiska klimatet snabbt mer auktoritärt. OSSE och andra respekterade internationella valobservatörer har inte erkänt något val i landet som fritt eller rättvist sedan Lukasjenka valdes in. Konstitutionen har i omgångar reformerats för att öka presidentens makt och göra det möjligt att regera under obegränsad tid. Både politiken och ekonomin är toppstyrd och alla centrala samhällsinstitutioner, inklusive rättsväsendet, kontrolleras av regimen.

Ekonomi

Den belarusiska ekonomin domineras av staten. Arvet från sovjettiden är påtagligt och grundläggande reformer har i stort sett uteblivit. Få utländska företag vill investera i landet, och staten vill inte heller avhända sig makten över ekonomin. Trots utbredd ineffektivitet och tydliga planekonomiska inslag var tillväxten dock relativt god ända fram till den internationella finanskrisen 2008. Fördelaktiga priser på ryska energiråvaror är sannolikt en stor del av förklaringen. Efter 2008 har ekonomin dock genomgått svåra kriser.

Relationer till omvärlden

Liksom flera andra före detta sovjetrepubliker har Belarus starka band till Ryssland. Landet är bland annat beroende av rysk olja och gas. De historiska banden västerut är också starka, men Lukasjenkas administration har länge sanktionerat en historieskrivning av sovjetiskt snitt, med tonvikt på ryskt inflytande. Officiella historiska narrativ styrs av politiska intressen och alternativa perspektiv ges begränsat utrymme. Det nationella språkets, belarusiskan, ställning är svag och har kommit att förknippas med den politiska oppositionen, vilket har lett till ytterligare marginalisering av både språk och språkbärare. Det gängse språket är ryska, trots att även belarusiskan formellt räknas som officiellt språk.

Relationen till Ryssland är dock långt ifrån okomplicerad. Kreml försöker ständigt stärka sitt grepp om sin grannrepublik medan regimen i Minsk gör sitt bästa för att öka det egna utbytet utan att avhända sig någon nationell suveränitet. Lukasjenka har på ett intrikat vis använt landets geografiska belägenhet för att uppnå ekonomiska och politiska fördelar och de ansträngningar som gjorts för att närma sig EU har i hög grad handlat om att stärka förhandlingspositionen gentemot Ryssland. Det finns tveklöst starka ekonomiska motiv för att normalisera relationerna med EU också men unionens villkorade krav på demokratiska reformer har som regel varit för ”kostsamma”. Lukasjenkas administration har i omgångar släppt igenom mindre betydande liberaliseringar och reformer av ”kosmetisk” karaktär, i hopp om att på det viset kunna blidka unionen. Man har även med varierande resultat varit samarbetsvillig kring frågor som inte äventyrar regimens maktställning i någon högre grad, till exempel gällande trafficking, migration och miljö.

Ukraina och hotet från Ryssland

Den dramatiska utvecklingen i Ukraina efter Euromaidan har ytterligare stöpt om regionala relationer och intern politisk dynamik i regionens republiker. Revolutionen som ledde till Ukrainas korrupte president Viktor Janukovitjs ofrivilliga avgång gjorde Lukasjenka minst sagt nervös, och den ryska militära aggressionen som följde skrämde av förklarliga skäl även de demokratiska krafter som hoppats på förändring genom folkliga protester. Ett av motiven bakom Rysslands agerande var tveklöst också att göra tydligt för alla – inklusive för den inhemska oppositionen – att revolutioner av det slaget aldrig slutar väl. Ryska stormaktsambitioner och ofta skrupelfria metoder att försvara sina intressen i det ”nära utlandet” – som är lika viktiga faktorer – har kastat skuggor över regionen alltsedan Putin tog över presidentskapet. Nu blev en rysk militär intervention i de östra delarna av Belarus – där den av regimen motarbetade nationella identiteten traditionellt varit särskilt svag (och den sanktionerade identifieringen med Ryssland desto starkare) – i ett slag ett högst reellt scenario att förhålla sig till för både regim och opposition. I spåren av konflikten kunde logiskt nog också en viss grad av liberalisering vad gäller språk och andra belarusiska nationella identitetsmarkörer skönjas.

Minskprocessen och töväder med EU

Genom att göra sig till värd för fredsförhandlingar i den rysk-ukrainska konflikten putsade Lukasjenka på sin internationella image och skapade förutsättningar för ett nytt töväder i relationerna västerut. EU som infört sanktioner mot Belarus som svar på den repression som svepte genom landet i efterspelet till presidentvalet 2010, lättade på tumskruvarna. Det fanns en frustration inom EU med sanktionerna eftersom de inte uppfattades ha genererat några påtagliga resultat. Ett isolerat Belarus, ansåg många därtill, spelar dessutom ryska intressen i händerna. I en tid då Ryssland mer än någonsin uppfattades som en destabiliserande kraft på den europeiska kontinenten ansåg man i Bryssel att det vore strategiskt oklokt att fortsätta utelämna landet till sin östliga granne på det viset. Att ökad integration med Ryssland riskerar att ytterligare cementera det auktoritära politiska klimatet i Belarus, var säkert också en bidragande faktor.

Presidentvalet 2020

Utvecklingen i samband med presidentvalet i augusti 2020 satte mycket på sin spets i Belarus. Under månaderna som föregick valet tilltog repressionen i vanlig ordning. Sommaren kantades av offentliga möten och protester, med hundratals gripna. Flera av de personer som haft för avsikt att kandidera i valet underkändes av administrationen. Mot några av dem riktades dessutom brottsanklagelser som ledde till frihetsberövanden, öppet beordrade av Lukasjenka.

En oväntad utmanare

En av de underkända presidentkandidaternas fru, Svjatlana Tsichanouskaja, kandiderade i sin arresterade mans ställe – och fick sin kandidatur formellt godkänd. Förmodligen gjorde administrationen bedömningen att hon som kvinna utan erfarenhet av politiskt arbete inte utgjorde något stort hot. Andra tilltänkta kandidaters kampanjer slöt snart upp bakom Tsikhanouskaja och för första gången sedan Lukasjenkas tillträde fanns det plötsligt en kandidat som kunde förena motståndet mot den auktoritära regimen. Att uppslutningen blev så stor som den blev berodde sannolikt också på att den politiska plattform som formades kring hennes kandidatur begränsades till tre huvudsakliga punkter – att alla politiska fångar skulle släppas, att en folkomröstning om en återgång till 1994 års konstitution skulle hållas och att nyval grundat på demokratiska principer skulle utlysas.

Valfusk

OSSE bjöds in för sent för att kunna få till stånd en organiserad valövervakning. Den ambitiösa men begränsade inhemska oberoende valövervakning som trots alla hinder kunde genomföras visade som vanligt på ett utbrett valfusk. Samtidigt tydde de enstaka vallokalsundersökningar och opinionsmätningar som ägde någon form av trovärdighet – tillsammans med läckta protokoll från några vallokaler där rösterna tycks ha räknats korrekt – på ett starkt stöd för utmanaren Tsichanouskaja.

Det går inte utifrån tillgängliga uppgifter att slå fast någonting om vad resultatet skulle ha blivit om rösterna räknats korrekt, men många var övertygade om att Lukasjenka denna gång faktiskt förlorat valet på riktigt. Valresultat beställs uppifrån i Belarus men med den massiva propagandan, den marginaliserade och söndrade politiska oppositionen och alla övriga manipulationer av valprocessen som förekommer i Belarus brukar få tvivla på att han faktiskt får fler röster än övriga kandidater – som ofta är mer eller mindre okända för många belarusier – när valet väl äger rum.

Massprotester och eskalerande repression

Det stulna valet genererade en massiv protestvåg med hundratusentals demonstranter – och demonstrationerna var inte koncentrerade till Minsk utan bredde ut sig över hela landet. Regimen slog tillbaka med chockerande brutalitet och grep tusentals fredliga demonstranter. Häkten och fängelser fylldes snabbt till bristningsgränsen och rapporter om misshandel och sexuellt våld började snart sippra ut från anstalterna. Sannolikt var brutaliteten ett kalkylerat drag för att både snabbt sprida skräck och provocera fram våldsamheter som faktiskt skulle kunna motivera ytterligare brutalitet. Det fungerade dock inte som tänkt. Säkerhetsstyrkorna spred förvisso skräck där de drog fram men folkmassorna fortsatte ändå att samlas ute på gator och torg. Protesterna, som pågick hela hösten, blev heller inte våldsamma – snarare blev den fredliga karaktären alltmer utpräglad med tiden.

Demonstrationer med kvinnligt ansikte

Kvinnor har haft en framskjuten roll under både valkampanjen och de protester som följde. Det var en kvinnlig trojka som ledde Tsichanouskajas koalition och vissa inslag i proteströrelsen har varit helt dominerade av kvinnor. Ett skäl, frånsett effektiv självorganisering och ett uppenbart stort kvinnligt engagemang, är sannolikt den höga medvetenheten om de överhängande risker som varit involverade. Demonstrationernas kvinnoburna och fredliga karaktär, med blommor och vita dräkter, har gjort kontrasten mot den våldsamma och maskerade kravallpolisen i svarta bepansrade rustningar svår att hantera för det inhemska propagandamaskineriet – bilderna rimmar illa med det officiella gängse narrativet som utmålar polisstyrkorna som hjältar i kamp mot horder av arbetslösa huliganer, finansierade av utländsk säkerhetstjänst. Det har också tveklöst höjt priset för eventuell öppen rysk inblandning. Slaget utspelar sig så klart inte bara på gatan utan även i människors huvuden och den moderna medielogiken är tveklöst också en viktig nyckel för att förstå demonstranternas agerande. Hade inte demonstranterna i Belarus balanserat rätt skulle kanske Kreml ha valt att agera mer offensivt.

Regimen slår tillbaka

Lukasjenka har dock bidat sin tid och det säkerhetsmaskineri som möjliggör och upprätthåller repressionen har varit honom lojal. I samband med att vintern kom och demonstrationerna började mattas av så har nästa fas inletts. Under vårvintern 2021 så har säkerhetstjänst och rättsväsende börjat arbeta hårt med att gripa och döma nyckelpersoner från höstens demonstrationer. Även civilsamhälle, oberoende medier och journalister och personer som på olika försökt bistå repressionens offer har varit måltavlor. Världens mediefokus har samtidigt flyttats till andra oroshärdar i världen så regimen kan operera lugnt utan att dra på sig någon omfattande negativ publicitet.

Demokrati- och människorättsrörelsen

De krafter som verkar för ett demokratiskt Belarus hårt ansatta. Trycket mot civilsamhället är nu högre än någonsin tidigare under de år Lukasjenka suttit vid makten. Att öppet kritisera regimen kan bland annat leda till förföljelse, husrannsakningar, tunga rättsprocesser och hårda fängelsestraff. Belarus är det enda europeiska land där dödsstraff fortfarande tillämpas.

Den politiska oppositionen är svag och belarusiska medier är med några få undantag helt under statlig kontroll. Antalet personer med tillgång till internet växer för varje år men traditionella medier är fortfarande starka. Samtidigt gör myndigheterna vad de kan för att stoppa misshaglig information. I samband med protestdemonstrationer och politiska val blockeras ofta oppositionens hemsidor. Alla partier och organisationer måste registreras för att kunna verka lagligt, samtidigt står en mängd byråkratiska hinder i vägen. Oönskade organisationer nekas officiell registrering och tvingas lägga ned verksamheten eller gå under jorden. Några organisationer verkar öppet utan registrering, med alla de risker det medför.

I dagens Belarus är människorättsförsvararna utan tvekan en av de viktigaste demokratiska krafterna. De ser som sin primära uppgift att uppmärksamma och agera mot kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Därigenom fungerar de hela tiden som en viktig informationskälla för människor såväl i Belarus som i utlandet. De belarusiska människorättsförsvararna är i stort behov av stöd utifrån.

Belarus på östgruppen.se

Bilder: Från demokrati till diktatur: via presidentens officiella hemsida, president.gov.by / Ekonomi: Национальный банк Республики Беларусь, Public domain, via Wikimedia Commons / Relationer till omvärlden: US Central Intelligence Agency, Public domain, via Wikimedia Commons / Ukraina och hotet från Ryssland: Ліонкінг, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons / Minskprocessen och töväder med EU: Kremlin.ru, CC BY 3.0, via Wikimedia Commons / Presidentvalet 2020: ”Правозащитники за свободные выборы” via Vjasnas hemsida (spring96.org) / En oväntad utmanare: ”Правозащитники за свободные выборы”, via spring96.org / Valfusk: från sociala medier, via Правозащитники за свободные выборы / Massprotester och eskalerande repression: Максим Шикунец, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons / Demonstrationer med kvinnligt ansikte: ТК / Belsat.eu / Regimen slår tillbaka: från spring96.org / Demokrati- och människorättsrörelsen: – / Banner med länkar: US Central Intelligence Agency, Public domain, via Wikimedia Commons

Belarus

Börja skriva och tryck enter för att söka