06 feb Tamara, Ryssland: ”Vi döljer oss men fortsätter arbeta”
Tamara är en ung aktivist (namnet är fingerat av säkerhetsskäl, red. anm.) som arbetar för Human Rights Center Memorial.
Memorial tilldelades Nobels fredspris 2022 för sitt arbete att dokumentera och sprida kunskap om övergreppen och brotten som Sovjet begått mot ryska folket. Ryska staten har stämplat organisationen som ”utländsk agent”, och formellt upplöst organisationen. Dess medarbetare riskerar långa fängelsestraff. Bara att visa sitt stöd eller förknippas med Memorial kan innebära hårda straff.
Vad innebär det för ditt arbete att Memorial stämplas som ”utländsk agent”.
Ryssland har länge använt sig av agentstämpeln för att motarbeta obekväma röster. Lagen skärps hela tiden. Syftet är politiskt, att försvåra arbetet för det ryska civilsamhället. Särskilt efter invasionen i Ukraina utsätts organisationer som inte är styrda av Kreml för stark repression. De ryska myndigheterna registrerar människor som ”utländska agenter” med hänvisning till att de påstås stå ”under utländskt inflytande”. Detta är en gummiparagraf som kan omfatta nästan allt. Minsta politiska uttryck, som att offentligt kommentera politikers beslut eller yttra kritik som kan anses gå emot ”nationella intressen” är grund för statsapparaten att stänga ner en organisation, släcka hemsidor och åtala personer.
En ”utländsk agent” får hela sitt liv kringskuret. En rad olika jobb är förbjudna för hen. Till exempel är personer som stämplats förbjudna att arbeta som tjänstemän någonstans i förvaltning, eller att arbeta med barn. De får inte ordna offentliga aktiviteter och måste regelbundet lämna rapporter om vad de gör.
Rent konkret, vad får ryska statens repression för följder?
Jag är en av dem som sköter arkiven på ett av Memorials regionkontor. Arbetet fortsätter, trots stämplingen. Men det är svårt att se resultat. Vi kan till exempel inte nå ut på alls samma sätt. Inte besöka skolor längre, till exempel. Sedan i fjol kan vi inte synas offentligt alls. Så vi döljer oss men fortsätter arbeta, sprida information om träffar och evenemang genom slutna chattar. Till människor vi känner och litar på. Men vi kan inte vidga vårt nätverk eller nå en större publik.
Säkra kanaler på nätet gör det möjligt att fortsätta finnas. Arbetet är riskfyllt. Inte för mig själv personligen eftersom jag kan dölja min koppling till organisationen. Men föreningens ordförande är en välkänd, offentlig person. Alla myndigheter är ute efter honom. De kommer åtala honom. Men vi fortsätter arbeta, göra saker.
Internationellt är Memorial en välkänd och respekterad försvarare av historiska sanningar och mänskliga rättigheter i Ryssland. Hur gör ni för att vinna stöd, hitta personer som trots risker vill arbeta för er?
Vi försöker hitta volontärer genom att ta kontakt i slutna chattar. Folk är medvetna om riskerna, eftersom vi är stämplade som vi är. Men vi får nya volontärer som vill ställa upp och arbeta med våra arkiv. Det är stöd som inte syns utåt. Det verkar numer vara det säkraste sättet att ge stöd till oss. Media är helt styrt av statsapparaten, därför är det i princip omöjligt att nå ut med information och fånga upp engagemang genom tidningar och radio. Pressen skriver bara om Memorial när vi har polisen efter oss.
Hur hittar du ork och kraft för att arbeta vidare?
Det är inte lätt. Sedan början av kriget, den fullskaliga invasionen av Ukraina, har jag egentligen inte tänkt på återhämtning. All energi går till att arbeta. För en tid sedan körde jag helt slut på mig och fick en depression. Nu är jag på väg tillbaka. Ibland tänker jag att det är bättre att inte arbeta med det här alls. För det är lite hopplöst. Men, det är nödvändigt. Vi måste. Vad är meningen med allt om man ger upp? När kriget började 2022 förstod ingen hur man skulle fortsätta leva sitt vanliga liv. Hur var det möjligt att leva normalt när ens land gör så?
Hur hanterar du att du behöver dölja dig?
Hemma i Ryssland är jag van vid att hela tiden tänka på min säkerhet. Har jag skyddat min mobil tillräckligt? Har jag varit försiktig nog med vilka jag träffar? En vän som bara tar en promenad med mig kan plötsligt få problem med myndigheterna. Men det är inte så att jag ständigt går runt och känner sig otrygg, förklarar hon. Fast det finns hela tiden en stress som jag aldrig blir av med. Mina föräldrar vet inte vad jag arbetar med. De stöder inte Memorial och skulle ta avstånd från mig om de visste. Inför dem lever jag ett dubbelliv. Jag ljuger för dem, för att få ha kvar dem som familj. Hela den här auktoritära situationen drar isär familjer. Det är så regimen arbetar, det är toxiskt.
Hur ser du på Rysslands framtid?
Jag tror inte situationen i Ryssland kommer ändra sig på länge. En dag i framtiden kanske.
Hur ser du på din egen framtid?
En dag kommer jag kanske att behöva lämna. Jag vill inte det, men jag förbereder mig för den dagen. Steg för steg. Men fram tills dess kommer jag att fortsätta arbeta i Memorial.