06 feb Maria Söderberg: ”Böcker och författare är brobyggare”
Skribenten och fotografen Maria Söderberg har 2024 tilldelats Östgruppens nyinstiftade människorättspris En fri röst.
Maria Söderberg har bevakat otaliga konflikter och auktoritära länder i världen. Som fotograf och som arrangör av seminarier och samtal, resor och möten med författare och aktivister för mänskliga rättigheter har hon lyft fram dessa människor. Under många år har hon på det viset använt foto, litteratur och kultur för att skapa samtal och möten mellan människor, och väcka engagemang. Inte minst för situationen i Belarus, Ryssland och Ukraina.
I Arjeplogs kommun har hon sedan 2018 arrangerat litteraturfestivalen Bok & Vandring. Många gäster har bjudits in från Belarus och Ryssland. Denna sommar kommer författarna Jurij Andruchovytj från Ivano-Frankivsk, Sofia Andruchovytj från Kyjiv, och Eva Vezjnavet från Belarus. Idag är det givetvis mycket svårare att bedriva arbete i Belarus och Ryssland. Repressionen slår hårt även mot de kulturella samarbetena.
Hur började ditt engagemang?
Det väcktes på 1980-talet efter en resa i Sovjet. Jag var emot kriget i Afghanistan och började skriva reportage om det, från Afghanistan. Kriget var underrapporterat. Någon behövde berätta.
Så blev det fler resor, och många reportage. Om Afghanistan, om den dåvarande flyktingkatastrofen i Pakistan.
Dessa resor och möten blev material till boken I krigets skugga. I slutet av nittiotalet reste hon för första gången till Belarus. Och det var litteraturen som förde henne dit. Hon hade läst Ryszard Kapuścińskis bok Imperiet, om det sönderfallande Sovjetunionen. Hon åkte till Kapuzcinskis hemstad Pinsk, i regionen Polesien. Ett stort gränsområde i östra Polen.
Vad gjorde dig nyfiken på den regionen?
Det är en periferi, som samtidigt ligger mitt i det östliga Europa och sträcker sig över de nationella gränserna mellan Ukraina, Polen och Belarus. En region i utkanten, med en egen kultur och identitet. På många sätt, insåg jag, en region som liknar mitt eget Arjeplog. Här fanns en brygga över till den utkant i Sverige som inte ofta hörs.
Berätta om ditt arbete där.
I Pinsk var jag med och arrangerade poesidagar, och det växte snart till litteraturresor med ett utbyte av svenska och belarusiska författare. Vi skapade uppläsningar och lät publiken möta författare. Lokala kulturföreningar var viktiga, men på den tiden var även de lokala myndigheterna i Belarus med på noterna. Hon fick med Mikael Niemi och Annika Norlin på en litteraturresa 2009. Mikael Niemis berättelser om sitt Pajala satt som ett smäck i Pinsk, Minsk och Brest. Vi förstod varandras berättelser. Vi var så lika varandra där i utkanten. Och Annika Norlins musik är ju universell.
Du fick även belarusiska poeter översatta till svenska, och lyfte fram en litteratur som få kände till i Sverige.
Jag har ju alltid använt litteratur som ett sätt att lyfta yttrandefrihet. Lyfta rätten att få tala fritt och väcka respekt för mänskliga rättigheter. Litteraturresorna resulterade ju i flera översättningar av belarusiska författare till svenska, och även det motsatta när svenska författare gavs ut i Belarus. Jag läste Svetlana Aleksijevitjs skildring av Tjernobyl, träffade författaren första gången i Minsk 1998. Svetlana var ett stort stöd för det litterära utbytet, och hennes sätt att väva samman reportaget med en litterär språkdräkt inspirerade mig mycket i mitt eget journalistiska arbete.
Idag är vi ju fullmatade med propaganda och politik. Men när man läser poesi eller romaner får man ett andningshål. Man får en berättelse. Och kommer så nära människor och deras vardag. Böcker och författare är brobryggare.
Hur skulle du beskriva dig själv?
Jag är en folkrörelsemänniska. I Arjeplog när jag växte upp lockades alla barn och ungdomar in i föreningar. Alla var med i nåt. Simklubben eller fotbollslaget. Kyrkokören. Det spelade ingen roll vilken kväll i veckan det var, alla var föreningsaktiva. Det finns en lärdom att dra av det, att tidigt entusiasmera barn och unga Det är så en ung människa får och lär sig ett engagemang, och en vana att organisera sig. Här är de vuxnas ledarskap är avgörande.
Idag är förtrycket väldigt hårt i Belarus och Ryssland, och det förvärras hela tiden. Bara att hålla kontakten med människor innebär en risk för dem. Hur ska man fortsätta visa sitt stöd?
Man får försöka göra det man kan. Det är litteraturen som gör att människor alltid kommer samman. Där finns alltid något att hämta, för alla. För att stödja de demokratiska krafterna i Belarus kan vi alltid följa nyheter, läsa böcker och ta del av belarusisk litteratur, påpekar hon.
Men för att Belarus ska bli ett fritt land krävs ett ökat stöd till Ukraina. Ryssland måste tvingas upphöra med sin aggression. Jag är fredsälskare, men nu behöver Ukraina vapen och ammunition. Jag är trots allt optimistisk. Stödet till Ukraina kommer att fortsätta, det tror jag. På sikt kommer det att försvaga Lukasjenka-regimen grepp om Belarus. Människors förmåga att skapa förändring finns kvar. För när folk möts och gör någonting bra ihop, då kan man åstadkomma egentligen vad som helst.
—
Marie Söderberg i urval
Språket som svalan bor i dess hjärta (2013), antologi från litteraturresor i Belarus, red. Dmitri Plax, Maria Söderberg och Lana Willebrand.
Blygruvan i Laisvall (2009)
I krigets skugga – kvinnobilder från Afghanistan (1989)
Marie Söderberg är även redaktör för Magasin Silvervägen.