Månadens människorättsförsvarare: Aljona Lunjova

Denna text ingår i Östgruppens serie korta porträtt av människorättsförsvarare verksamma i våra fokusområden. Vår tanke är att den som läser dessa texter skall få en möjlighet att bekanta sig med människorättsförsvarare i fält och att fokusera på frågor som ligger lite vid sidan av det som träder fram när man följer nyhetsflödet på iöst.nu. Det kan till exempel handla om att söka svar på vilka drivkrafter eller omständigheter som ligger bakom de vägval dessa personer har gjort. Formen är enkel: frågor och svar. Ibland är den person som vi väljer att lyfta fram här aktuell av något särskilt skäl. Ibland inte. I denna post porträtteras:

Aljona Lunjova från den ukrainska människorättsorganisationen Zmina, vars namn betyder ”förändring”. Aljona är från det ockuperade Krim men bor och verkar numera i Kiev. Hon var en av våra gäster under årets Östdagar.

Aljona Lunjova gästade Östdagarna i november.

Varför blev du människorättsförsvarare? Hur började det?

Det var min mamma som ledde mig in i civilsamhället. Vid fjorton års ålder blev jag volontär i en organisation för kvinnors rättigheter. Vid sexton ledde jag redan undervisning för skolelever om förebyggande av våld i hemmet och människohandel. Senare arbetade jag mer med jämställdhetsfrågor, och som student på filosofiska fakulteten gjorde jag undersökningar i det här ämnet. Bland annat om genusstereotyper och sexism i reklam. Parallellt tog jag juristexamen för mina kunskaper dög inte till vidare arbete med människorättsförsvar. Fram till att Krim ockuperades hade jag hunnit jobba med olika teman kopplade till mänskliga rättigheter. Efter ockupationen – och efter att jag lämnat Krim – fokuserade jag på frågor kring försvar av mänskliga rättigheter under den väpnade konflikten.

Vilka frågor arbetar du med i dag och vad vill du uppnå?

Nu är mitt arbete fokuserat på sådant som kan minska de negativa följderna av den väpnade konflikten och ockupationen av en del av mitt land. Under lång tid gav jag juridiska råd åt de som drabbats av konflikten. Men nu är det mer påverkansarbete och lobbying för systematiska lösningar som kan minimera den väpnade konfliktens negativa följder för civilbefolkningen, däribland internflyktingar, de som bor i de ockuperade områdena på Krim och i Donbass, och anhöriga till spårlöst försvunna och andra. Om jag lyckas förenkla livet för de här människorna som blivit lidande av konflikten så kommer jag att anse att mitt arbete är meningsfullt.

Hur jobbar du för att nå de här resultaten?

Efter att ha lämnat Krim 2014 arbetade jag med att bevaka människorättskränkningar under konflikten och gav råd åt människor på en ”het linje”. Under konfliktens första månader var det femtio-sextio samtal om dagen. Folk reste ut från stridsområdena och behövde logi och akut hjälp och råd om nya id-handlingar och hur de skulle agera under stridigheterna och ockupationen. Efter ett par år av sådant arbete med ”brandsläckning” insåg jag att det blev allt fler problem som måste lösas genom domstol eller genom att invänta lagändringar. Så nu jobbar jag på de ändringarna. Och parallellt arbetar jag och mina kollegor för att etablera vad som kallas transitional justice, övergångsrättvisa, så att vi när kriget är över ska ha säkra mekanismer för att återupprätta freden i vårt land.

Vad motiverar dig?

Jag motiveras av en önskan att återvända hem, till Krim. Jag förstår att det kan låta utopiskt men jag tror att det kommer att hända. Men för att det ska bli verklighet behövs – förutom politiska överenskommelser – att staten upprätthåller förbindelser till invånarna i de ockuperade områdena på Krim och i Donbass, och försvarar rättigheterna för de människor som blivit lidande av konflikten. Mycket arbete ligger framför oss, så klart, men det är vi redo för.

Kan du ge ett exempel på något du är stolt över i ditt arbete?

Svårt att säga. Jag har gett juridiska råd åt några tusen människor och är stolt över var och en som har lyckats göra verklighet av eller försvara sin rätt. Jag är medförfattare till några lagar som är viktiga för Ukraina, däribland lagar om internflyktingar, om människor som försvunnit spårlöst under konflikten, och om att avskaffa frihandelszonen Krim. Jag kommer nog att tycka att vi är mycket närmare målet om Ukrainas president antar det nationella Koncept för övergångsrättvisa som jag varit med om att ta fram.

Bryr sig ukrainarna om mänskliga rättigheter, skulle du säga?

Vår organisation gör regelbundet en undersökning under rubriken ”Vad tänker ukrainarna om mänskliga rättigheter”, med början 2016. Vi kan säga att nyckelvärderingar för ukrainarna är frihet (84 procent), rättvisa (72 procent) och säkerhet (64 procent). Jag tycker det är en helt förväntad uppsättning värderingar i ett land där en del av territoriet är ockuperat. Resultaten är från 2020. Nu under pandemin har vi visserligen fått en aktiv antivaccinationsrörelse som använder människorättskonceptet för att rättfärdiga sin övertygelse. Och här måste man klargöra vad mänskliga rättigheter är för något och hur de fungerar i en pandemi.

Vilka hoppingivande tendenser ser du i det ukrainska civilsamhället?

Jag tror att dagens ukrainska civilsamhälle mest har påverkats av händelserna på Majdan och Värdighetsrevolutionen. Så till hoppingivande tendenser skulle jag räkna den solidaritet som civilsamhällets företrädare visar gentemot nya externa hot och förmågan till snabb mobilisering av resurser. Det är också viktigt att samhället har ganska låg toleranströskel gentemot öppet brutala människorättskränkningar och att man är beredd att tala öppet om dem.

Lyssna även på Aljona i det senaste avsnittet av Östpodden.

Beställ blankett för autogirobetalning

Fyll i formuläret nedan. Vi skickar dig då en blankett som du fyller i och skickar tillbaka i ett frankerat svarsbrev. I formulärets meddelanderuta här nedanför kan du ställa frågor, lämna ytterligare upplysningar eller skicka en hälsning, om du vill.