Månadens människorättsförsvarare: Jevhenija Zakrevska

Published Månadens människorättsförsvarare, Ukraina

Denna text ingår i Östgruppens serie korta porträtt av människorättsförsvarare verksamma i våra fokusområden. Vår tanke är att den som läser dessa texter skall få en möjlighet att bekanta sig med människorättsförsvarare i fält och att samtidigt att fokusera på frågor som ligger lite vid sidan av det som träder fram när man följer nyhetsflödet på iöst.nu. Det kan till exempel handla om att söka svar på vilka drivkrafter eller omständigheter som ligger bakom de vägval dessa personer har gjort. Formen är enkel: frågor och svar. Ibland är den person som vi väljer att lyfta fram här aktuell av något särskilt skäl. Ibland inte. I denna post porträtteras:

 

Jevhenija Zakrevska, ukrainsk människorättsadvokat. Mest känd som försvarare av de ungdomar som misshandlades i samband med en attack mot studenter på Majdan i ukrainska Kyjv natten till 30 november 2013. Jevhenija företräder över hundra målsäganden kopplade till Majdanprotesterna under åren 2013-2014. Hon har bland annat arbetat med kidnappningar under “folkomröstningen” på Krimhalvön, tortyr i fängelser i Donbass, förföljelser av miljöaktivister och med ukrainska politiska fångar i Ryssland. I varje nämnda historia man ser Jevhenija som försvarar de utsatta människorÖstgruppen har talat med Jevhenjia om engagemang, motivation och om dagens situation i Ukraina.  

 

Foto: Danila Pavlov

Varför är du människorättsförsvarare? Hur började det?

Allt började med en tjej som bad om hjälp på ett juridiskt nätforum. Hennes man hade dött i en brand på jobbet på grund av företagets bristande säkerhetsrutiner och arbetsgivaren gjorde inget för att hjälpa henne. Hon var både gravid och hade ett litet barn. Vi lyckades hjälpa henne, även om processen drog ut över några år. Jag hade hade blivit advokat och lyckades utverkad kompensation åt henne. Sedan jobbade jag på tidningen Konopljana Pravdas (Cannabis-Sanningen) heta linje, ett arbete som var knutet till polisens excesser, alltså olagliga handlingar begångna av poliser. Därefter arbetade jag med flyktingar tillsammans med en annan ukrainsk människorättsförsvarare, Dmitrij Grojsman, som dog av en hjärtattack 2013, och mot vilken man riktade fabricerade brottsanklagelser. Arbetet handlade om fall av tortyr, diskriminering, om Majdan, Krim, Donbass och ukrainska politiska fångar i Ryssland.

 

Vilka frågor arbetar du med i dag och vad vill du uppnå?

Utredningar och rättegångar om brott begångna av polisen och staten i övrigt under Majdan – jag företräder målsägandena där – och krigsförbrytelser kopplade till den ryska aggressionen på Krim och i östra Ukraina, samt försvar av aktivister som förföljs. Vad jag vill uppnå är att fastställa den verkliga historien och se till att en adekvat juridisk bedömning av de här händelserna kommer till stånd. Jag försöker hålla den moraliska kompassen i funktionellt skick, eller kanske snarare reparera den. Polisens världsbild, och dess roll i samhället, behöver förändras.

 

Hur jobbar du för att nå de här resultaten?

Ganska hårt. Antagligen för hårt. Mitt motto sedan några år, ”är du trött – gå och dö”, är inte något alla uthärdar. Inte jag själv heller alla gånger.

 

Vad motiverar dig?

Människor. Målsäganden som när de får kompensation skänker bort den till volontärer eller till cancervård. Liksom de som efter att ha förlorat anhöriga eller suttit i fängelse själva hjälper andra. Åklagare och utredare som offrar karriär och säkerhet för att reda ut dessa otacksamma fall. I mina kontrakt finns en punkt om att vi inte får ge upp. Vi motiverar varandra.

 

Kan du ge ett exempel på något du är stolt över i ditt arbete?

Mitt snabbaste och mest effektiva uppdrag genomförde jag i mars 2014. På Krim. Dagen innan ”folkomröstningen” hade ditskickade ”medborgargardister” kidnappat och misshandlat en lärare vid en lokal högskola, och överlämnat honom till polisen. Han påstods sköta Högra sektorns sida på det sociala mediet vKontakte. De lämnade alltså över honom till polisen. Och polisen anmälde honom för ohörsamhet mot ordningsmakten. Och körde honom till domstolen.

Senare upptäckte vi att man fyllt häktena i Simferopol med liknande ”opålitliga” människor inför folkomröstningen.

Hursomhelst, Oleg Sentsov hörde talas om det här och fick tag i mig, det var i samband med detta jag lärde känna honom. Vi hittade domstolen och jag åkte dit som advokat och upptäckte att Stas, som den gripne hette, formellt faktiskt inte hade anhållits. Juridiskt sett var han alltså fri att gå. Jag fick domstolen att göra paus, samlade ihop våra dokument från domarens skrivbord, tog Stas under armen, ledde ut honom ur domstolsbyggnaden, körde honom till järnvägsstationen och satte honom på ett tåg. På så vis undslapp han fem dagars arreststraff med tortyr och omänsklig behandling. Domstolen dömde honom alltså till fem dagars arrest.

 

Bryr sig ukrainarna om mänskliga rättigheter, skulle du säga?

Ja, självklart. Det är förstås inte alla som förstår vad det är för något. Man kommer ihåg dem när någon person eller grupp behöver det, någon man är sympatiskt inställd till. Precis som man ofta tycks önska sig två olika straffprocessuella lagböcker – en för uslingar och en för oskyldiga eller hyggliga killar och tjejer. Men jag tror att vi rör oss mot mer balans. Man börjar förstå att det behövs universella regler.

 

Vilka hoppingivande tendenser ser du i det ukrainska civilsamhället?

Intolerans mot alla diktatursträvanden. Förbättrad journalistik. Man inser värdet av yttrandefrihet, en fungerande rättsstat och respekt för mänskliga rättigheter. En gradvis insikt om att vi måste bygga och upprätthålla institutioner.

 

Mer:

Tobias Ljungvalls bloggtext om Jevhenija Zakrevskaiöst.nu

Läs tidigare porträtt i serien:

Månadens människorättsförsvarare: Semjon Simonov

Illustration på Jevhenija Zakrevska (här på Östgruppens hemsidans startsida) är gjort utifrån ett fotografi taget av Stanislav Jurtjenko.