Först ut i Östgruppens nya serie med porträtt av människorättsförsvarare verksamma i våra fokusområden är Semjon Simonov, jurist och ordförande för det södra människorättscentret i Sotji. Vår tanke är att den som läser dessa texter skall få en möjlighet att bekanta sig med människorättsförsvarare i fält och att samtidigt fokusera på frågor som ligger lite vid sidan av det som träder fram när man följer nyhetsflödet på iöst.nu. Det kan till exempel handla om att söka svar på vilka drivkrafter eller omständigheter som ligger bakom de vägval dessa personer har gjort. Formen är enkel: frågor och svar. Ibland är den person som vi väljer att lyfta fram här aktuell av något särskilt skäl. Ibland inte. Semjon är föremål för en segdragen rättsprocess och nästa förhandling i ärendet äger rum den 9 mars 2020. Hans engagemang har gjort honom till föremål för ständiga trakasserier från myndigheternas sida. Läs mer om processen mot Semjon här.
Varför började du engagera dig för de mänskliga rättigheterna?
Under många år var jag aktiv i miljörörelsen, det var så det började. Men det jag gjorde drog ofta iväg åt andra håll, däribland försvar av sociala och medborgerliga rättigheter. När Sotji blev utsedd att stå värd för vinter-OS 2014 så beslutade jag mig för att skapa en sajt där människor fritt kunde dela information om problem kopplade till spelen samt utbyta ideer kring hur man kunde engagera sig. På den tiden fanns det inga sådana sajter i Sotji, och sociala medier var inte lika populära som de är nu. Inför lanseringen av den sajten så arrangerade jag två seminarier om oberoende media och möjligheterna att bidra till den nya sajten. När sajten släpptes så utsattes den direkt för attacker och man gjorde en husrannsakan hemma hos mig, inledde en brottsutredning och beslagtog min dator där all information om sajten fanns samlad. Efter det så började man regelbundet att kalla mig till förhör hos åklagaren, framförallt i egenskap av vittne, men även till samtal hos Centre E (polisens anti-extremist-avdelning). Datorn fick jag tillbaka efter ett halvår och åtalet lades ner. Men jag fick inga som helst ursäkter. Den händelsen raderade mina möjligheter att fortsätta utveckla mitt media-projekt och fick mig att inse att maktorganenens företrädare i vilken stund som helst kan göra intrång i ditt privatliv, behandla dig förödmjukande och förfölja dig för ditt – helt lagliga – samhällsengagemang. Så på det sättet så ligger de mänskliga rättigheterna till grund för allt jag gör, att leva på annat sätt än att vara en engagerad och aktiv samhällsmedborgare är omöjligt. På den tiden så fick jag mycket hjälp av advokaten Stanislav Markelov. Vi talades vid regelbundet på telefon innan han och Anastasija Baburova mördades. Han var en förebild för mig, inte bara som advokat utan främst som människorättsförsvarare. Snart hade jag börjat att mer aktivt arbeta med människorättsfrågorna – att arrangera och själv leda seminairer och träningar, delta i evenemang och kampanjer som andra människorättsförsvarare bedrev, samt även bevaka övergrepp på de mänskliga rättigheterna.
Vilka frågor arbetar du med idag och vad är det du vill uppnå?
Jag bevakar huruvida de mänskliga rättigheterna efterlevs, erbjuder fri juridisk rådgivning till offer för myndigheternas övergrepp, bedriver upplysningsarbete om de mänskliga rättigheterna samt ägnar mig åt välgörenhetsarbete till gagn för migranter, flyktingar, interner och andra behövande. Jag drömmer om att vårt land skulle styras utifrån de principer som slagits fast i konstitutionen från 1993, särskilt att respekten för de mänskliga fri- och rättigehterna skulle efterlevas.
På vilket sätt arbetar du för att åstadkomma förändring?
I dagsläget är det svårt att tala om vilka metoder som är mer eller mindre effektiva. Många ägnar sig åt att försöka finna lösningar på vardagliga problem och inte åt människorättsarbete eftersom det anses vara meningslöst. Tyvärr så träffar jag väldigt ofta människor som en gång var väldigt engagerade och ville åstadkomma förändring, men som i slutändan lade ner sin kamp. Men det finns saker man kan göra, tll exempel att bevaka och fastställa fakta kring olika övergrepp på de mänskliga rättigheterna och offentliggöra dem. Man kan erbjuda rådgivning till människor, ge dem proffessionell hjälp samt att ägna sig åt upplysningsarbete rent allmänt; utbyta erfarenheter, söka gemensamma lösningar på gemensamma problem samt att visa sitt stöd för varandras arbete. Människorättsfrågorna berör många olika delar av livet, du kan till exempel inte förvandla din innergård till en trivsam plats om du inte på något sätt kan påverka dina beslutsfattare att avsätta resurser att göra om den i enlighet med de boendes önskemål. Därför behöver man till exempel försvara rätten att medborgare ges medbestämmande över hur stadens budgetmedel fördelas. För att göra det så måste man ha rätt att organisera fredliga demonstrationer, man måste få tillgång till information om kommunens förehavanden, rätt att bli vald och välja in ledamöter till folkvalda organ och så vidare. Allt jag gör är inriktat på det, att genom upplysningarbete få människor att förstå vad de mänskliga rättigheterna är, vad det egentligen innebär att vara medborgare och på vilka sätt man kan tillgodogöra sig sina rättigheter. Till exempel så har Sotji mycket värdefull natur, och för medborgarna är det en avgörande fråga att det förblir så. Så jag bjuder in miljöaktivister som kan berätta om hur man som medborgare kan sluta sig samman för att försvara sina miljörättigheter. Och jag kan se att de människor som går på våra seminarier för att de är intresserade av en specifik fråga börjar intressera sig för även andra frågor. Till exempel så har vi vid flertalet tillfällen lyft frågor om urbanism, och tillsammans nått en förståelse att dessa frågor är omöjliga att diskutera utan att ta hänsyn till till relationen mellan makthavarna och medborgarna, och på det sättet har vi oundvikligen nått frågan om de medborgerliga rättigheterna.
Vad motiverar dig?
De senaste åren har jag haft svårt att hitta motivationen, eftersom det finns fler skäl att tappa motivationen än att bli motiverad. Det är svårt att göra något när du ser att varje stor ansträngning du gör, varje steg framåt, i vilken sekund som helst kan leda till två steg bakåt. Under tio års tid har vi bevakat polisens arbete, och under dessa tio år har vi vid flera tillfällen lyckas förändra en polisavdelnings verksamhet till det bättre så att dess arbete blivit mer tillgänglig och öppen för medborgarna. Men så sker en förändring i ledarskiktet, eller det inträffar andra yttre faktorer som plötsligt innebär en tillbakagång till situationen som rådde innan. Så det positiva som vi åstadkommer slutar ofta i ingenting. Men trots det så finns det sådant motiverar .Till exempel så ser jag hur intresset för vissa frågor rörande mänskliga rättigheter ökar, och även ett ökande engagemang i samhället för medborgerliga rättigheter. Här kan vi ta de omfattande protester vi sett nu i januari som ett exempel. För första gången på 20 år samlades hundratals människor för att protestera i Sotji! Och det trots den stora risken att bli arresterad! Jag inspireras av den förändring vi ser, men hoppas att polisen kommer att föra dialog med medborgarna och istället för att ta till våld. Ett anant exempel är från i december när vi arrangerade en människorättsfestival och över 150 människor anmälde sig till den, deltog aktivt i diskussioner på massor av olika teman samt uttryckte intresse av att delta i fler evenemang i framtiden och själva fortsätta på en liknande bana.
Nämn något du åstadkommit som du är stolt över?
En av de viktigaste framgångarna jag nått i mitt arbete var under OS när jag hjälpte de arbetare som som byggde arenorna. Tack vare våra insatser så lyckades vi se till att de fick sina löner utbetalda, det märktes en tydlig minskning av godtyckliga gripanden och deportationer, och vi lyckades påverka den internationella OS-kommitteens syn på de mänskliga rättigheterna. Dessutom lyckades jag få ut en flykting från en specialinrättning där han olagligt suttit gripen en längre period.
En viktig framgång från de senaste åren är att många aktivister börjat besöka mina seminarier och att de drar nytta av de lärdomar som givits. De har kunnat bekanta sig mer varandra, hitta gelikar, organisera gemensamma projekt och känt varandras stöd.
Vilket intresse upplever du att det finns hos lokalbefolkningen för människorättsfrågorna?
Intresset för människorättsfrågrona ökar hela tiden. Om det tidigare var svårt att samla mycket folk till evenemang så kommer det idag fler och fler. Fortfarande är de kanske inte jättemånga, men det kommer folk, de umgås, diskuterar, hittar gemensamma frågor att arbeta kring. Om man tar frågan om våld i hemmet så var det tidigare svårt att hitta en publik till seminarier på det temat, men när vi nyligen arrangerade ett seminarium om det så dök det upp väldigt många människor. Dock, om man jämför med tiden före OS så är intresset svagt bland journalister att lyfta människorättsfrågorna. Deras journalistkollegor har mötts av brottsutredningar, hot om avsked för obeväma artiklar osv, och på grund av det så är intresset lågt. För många obeoende civilsamhällesorganisationer så är stadens media ett helt stängt territorium. Vi använder därför mest sociala medier för att nå ut, och ibland har vi även betalat för en annonsplats i traditionell media. Ett sådant sätt att sprida information är inte föremål för någon hård censur, men en av reklambyråerna bad mig vid ett tillfälle att inte förvandla annonsplatsen till ett protestmöte. Det kostar ganska mycket att göra sådana annonser och man får tänka noga på hur man väljer sina ord, men det är ett av få sätt att nå ut till en helt ny publik.
Vilka trender ser du i det ryska civilsamhället som ger hopp för framtiden?
Vad gäller trender som rör politiskt engaemang och deltagande så är det stora antalet protesterande som jag tidigare nämnt en given trend. Andra trender jag kan se där intresset växer gäller miljöfrågor, urbanism, sociala frågor, medborgerliga rättigheter. Vilket tematiskt val det blir och hur det tas emot är beroende av den lokala kontexten, avhängigt de människor som är aktiva just där. För vissa är miljöfrågor det viktigaste, för andra inte. För Sotji har miljöfrågorna en särställning eftersom staden är en kurort och beroende av turismen, och skulle miljön vara dålig här så skulle det få stor betydelse även för befolkningens privatekonomi.